Utdrag ur filmen Kati Sepsei

Stillbilder från filmen Kati Sepsei

Ur "arbetsanteckningar" om filmen, från OEI Colour Project:

All handling kräver ett framträdelserum understött av verktyg. Hur ser ett framträdelserum ut? Ett torg, en bakgata, en film, ett galleri... Hur sker en framträdelse? Genom rörelser mellan kroppar, mellan varandra skapas rum. Man uttryckligen framträder inför varandra, understödd av verktyg. Hur skaffar man sig verktyg? Judith Butler: ”En handlings materiella stöd (verktygen, min anteckning) är inte bara en del av handlingen, utan även också det man kämpar om, särskilt när den politiska kampen handlar om mat, sysselsättning, rörlighet och tillgång till institutioner.

Hur framträder Kati Sepsei? Genom text. Genom rörelse. Kati Sepsei är också en bok. Kati Sepsei är ett ganska dåligt tillvägagångssätt, ett dåligt koncept. Är det en kropp som hamnat på fel plats? Hon är ett tillvägagångssätt som får kämpa för att hitta sitt framträdelserum, för jag vet inte riktigt vad som är hennes redskap eller vilka hon behöver. Hon äter inte. Hon finns knappt inte. Hon är text. Hon är film. Hon är rörelse. En inaktiv skådespelare.

Jag har inte vänt mig till skådespelaren för att få hjälp. De skådespelare jag använder mig av i filmen är inte på jobbet. De är om möjligt ett förstadium av sig själva.

 

Ett skrivet manuskript är inlagt i redigeringsprogrammet Final Cut. I filmens rörelse försvinner orden, de flyr, man hinner inte läsa allt. Det går inte att komma tillbaka till det man missat att läsa.

Är det ett lässabotage? Är det ett försök att göra så lite film som möjligt?

Texten skriver fram bilder. Filmens rörelse abstraherar bilderna. Gör den? Jag vill radera bilderna. Vill jag? Det kan jag inte. Ett utdrag ur filmen: ”Det finns en motvilja hos skådespelaren att uppenbara sin kropp. Ett framträdande är komplicerat, det som ska sägas måste skrivas.”

Release av [NOORD]-serien 21/8 2012 på Haralds Hylla, Aspudden

Böckerna går att köpa i Audiaturs bokhandel: http://www.audiatur.no/bokhandel/forfatter/23368
Läs mer om [NOORD]-serien på http://www.noord-serien.org/

Anti-speech

(on stage. The reader is presented or presents him-/herself).

I would´ve preferred not to be introduced. But it has already been done. I think it was unnecessary and I do not really feel the need to induce myself. Honestly, there no point in talking about who I am. There is nothing to say about me. There is nothing inside me. I am a hollow man. A fantasy. A dream. A day-dream that slowly folds out into the room and unnoticeably lurks in various facial expressions. Not in the reading. No, it abides in undulating hair, in eyes that look away; at this precise moment - in a clenched fist. I wish to be a line that stops this dream and hinders the hand from opening itself. A line that has been decided and thought through beforehand. It will be pronounced at the exact right moment. It should be possible to ask me: “Do you know what you will say? Have you prepared your speech?”

And I should be able to say: “Yes, I am these lines, like a mass of text in a manuscript, presented by one and the same person as a part of a monologue or dialogue: I know exactly what I am going to say.”

A promotion or a presentation would be an expression of this daily fantasy; it would be a necessary image of an already ruined and long-gone story. It would be retelling the dream, about the disappeared body that suddenly has returned. The presentation would be the object of the joy of re-creating something and thereby making it visible again - When soft, fluttering hair comes to rest on the shoulders; when the daydreamer cautiously blinks.

There are speeches that state their case straight away. Where everything suddenly is revealed and called out, where everyone hears every word, where all the sentences are allowed to persevere. There are many things one happily talks about. One speaks nonsense and about things that really don´t matter, things that have to be said over and over again, and the more one talks about it, the more one wants to talk. And it would be possible to save this dream by talking about it - save it from becoming hard, ugly and unbearable to live with... But as soon as one tries to say something about facts and truths it is no longer possible.

What is that about? We all know, yet it is so extremely irritating. Because I believe, I yearn, I know in colour and in shape, a world, with a desire to draw the object, I send out information, I swear, I trip over old paintings, I speak in affections, in order to break it up, under glass, I copy other peoples manner of speech, stalk others as not to disappear, always a step behind, I induce words that are spoken out loud, so that someone will look this way; turn around. A form of verbal dependency, a behavior, incorporated into the use of language. It is difficult to avoid the use of inappropriate words in the context due to their vulgarity - rude insults, swearwords and curses; they are strong words that have a special power over the object they are aimed at.

But if this had been the case, I would have had the ability to say it the way it is, if I could conjure up all the words in their right meaning, and if I had tried, managed to produce sentences that meant exactly what I said, and that everyone without any difficulty had understood what I meant, I really would have tried to do it.

But in fact no one ever says anything to me anymore. I do not get to hear a single word. No words from anyone’s mouth, dumbness, wheezing. A smothered cough. It is silent.

I think it is due to an augmenting fear of the image, and the fact that I am the only one speaking, and that no one here is controlling what´s being said. So I take this opportunity to say that I can threaten to tell you. I say that I can tell everyone everything. I am going to tell everyone exactly how it is; that I am standing here and saying precisely what I want to say.

And then it is, on the other hand, fortunate that many others are listening and witnessing what is going on. Because one often hears that no one could stop the giant cleft from opening like an enormous hole. No one saw the lips approaching due to the dazzling sun. Not until it was too late, just before it turned black and all had been said. Everyone had already heard what had been said and the dry throat swallowed. I think someone should take responsibility for this starved person. The risk for absorption is imminent.

But I have not lost strength. I have not put the wrong clothes on. My body is a soft sheepskin rug. I am here because I enjoy being here. A large hat is spinning above my head. What can be done with a hat like that? A lot, I can tell you. Because I surprise myself when I speak and I am very interested in what I am saying.

And who´s voice can you trust if you cannot trust mine? If my name is Bill I am someone you recognise. Bill has a big fat cat. So my name should be Bill, but I am another. I am a line that has been scrawled down. I am a Bad Kisser. But I think it´s good that I feel the way I do. Because this is my positive self. Not my new self but my happy self.

And one might of course wonder why I am here in [name of the city closest to the one where this is being read]? Why I am speaking in [name of the city closest to the one where this is being read]? I want to change. [name of the city closest to the one where this is being read] wants to change. I do not want to change. What´s so interesting about that? I just have something empty inside me, like a hole, (a man) a fantasy. I am a body, heedlessly presented on the floor. Why am I here? What´s so interesting about that?

Sound is cast out with the help of the tongue, the lips, the palate and the teeth. The voice, the lungs and the airways are also used. Speech delivers a different kind of information perceivable to a listener, often lost in a text. First and foremost it is a question of what can be deduced from the speaker´s voice and manner of speech, and this is because speech cannot be executed without voice. A lot of things are exposed; such as age, dialect, sex as well as the speaker’s attitude and emotional condition. There are also lingual variations grounded in spatial and sometimes technical conditions.

And it is a speech since it spoken to others. It is a speech because the voice comes from another body. It is a statement that could be delivered both in the streets and on the square, in a solemn or a political context. The speaker sounds just like a woman, a daughter and a sister. It recollects a trip by car, a long, extracted journey. One does not understand how I ended up here on the floor.

There are too many words for me to be able to speak about anything to anyone at all, and it is only possible to pronounce one word after the other, and I have a hard time changing my stance towards these words. I believe that the distinctions between normal change and natural change (which cannot be affected) or humankind´s own impacts to change are not entirely without interest. If one takes care to analyse correctly it is easier to arrive at the right decision, but in this case there has been a mistake. An error has occurred. It might be possible to correct.

Start by imagining that you are standing in front of a path that never existed. It has in other words, in a certain sense, never been gone. One can also say: It has not always been here. The next thought is that you have been gone for far too long yourself; you have not always been here either. One rests on a point, or on something else, for instance something round or hard, for such a long time that what is in front you does not appear in its full form, it is oblong, it is round, it is large, it is ugly, it makes a noise. You will not be helped by seeing the letters but it is possible to retrieve information, transform them into sound. It is not something that should be differentiated from the background, no one will really emerge, and the reader will not become clearer.

But when you stand up from the place where you have been seated, it strikes you that the object on the floor must have walked here, been created, been found, painted there, or lost - yes, it is also possible that it prior to that had been destroyed or simply left behind. Because after having listened for long enough, it is possible to understand why I am here in [name of the city closest to the one where this is being read].

But I am not here to scare you. And if there seems to be an agenda behind what is being said, my intention is merely to create an image of the honest despair of my situation. I am here because I think that one gradually changes ones attitude to other persons or other social objects. It happens that after one first meets a person, sees a painting, a sculpture or hears a song, one likes it more and more, and the more often one meets the person or the more often one encounters the object the more one likes it. But I think that it is the object on the floor that is in the wrong place. I don´t think it is a fat cat. I don´t think it is Bill. I think it´s the dirt stain on my sweater. I think it is a beautiful voice. I don´t think that people should be permitted to stand up and say exactly what they want. It´s the floor that is askew. It is an excuse. It is a cheap confession, a trick to sound better.

I think I am speaking from a position where one assumes that my only chance is if I stand myself up; where one is convinced that the voice that is being heard comes from inside its own sphere and not from anywhere else. This is why, in a situation like this, it is very important that not only one speaks, but two or more.

(translated by Jonatan Habib Engqvist)

Det ligger något i vad man säger

Utgiven på OEI-Editör

Formgiven av Malin Emdin

UTDRAG UR BOKEN

I ett klassrum på en skola har höstterminen precis startat. Vi är solbrända och fina efter sommaren, men stolarna som vi sitter på är hårda och den bakre smärtan tar sig uttryck i en essäskrivning. Det är känsliga ord som skrivs ner. Läraren talar om för oss: ”Text är så väldigt hårt. Skriv: Aj! Vilket uttryck skulle ni annars använda, Oj?”

En längtan styr skrivandet. Alla i klassen känner samma sak och samma tanke går genom våra huvuden. En elev tänker; lämna mig inte, men kan också längta efter att bli lämnad. Att bli lämnad ensam kvar med läraren, som vid en kvarsittning. Efter kvarsittningen, när läraren försvunnit, kommer alltid en annan längtan och efter det andra meningar. En av dessa meningar är: Vart tog du vägen? För det är en fråga som om igen måste ställas i ett klassrum, ett klassrum där nakna armar håller ordning på pennorna och tillitsfullt antecknar det som skedde på rasten, eftersom läraren undrar: ”Vad var det som hände när jag inte var där?” och så länge läraren är kvar fortsätter eleven att skriva. Ryggarna är raka, men ändå aningen framåtlutade. Blickarna är riktade neråt, men flackar uppåt. Färgen på huden är brun och lite skär, en och annan har vitare partier. Benen är av metall. Ryggstödet av plast. En vässad penna sticks genom det vita tunna arket, en inflammation uppstår.

Läraren är trött på alla frågor och längtar efter svar. Läraren pekar med sin pekpinne på en flickas arm och ropar: ”En arm!” Läraren pekar sedan på handen: ”En hand!” Flickan håller upp sin penna. Hon öppnar munnen: ”En mun! En penna!”

Läraren pekar på flickan, och ropar: ”En flicka!”

”Var?”

Det är inte lätt att få överblick över klassrummet. Det är varmt och rummet är proppfullt av alla texter som skrivits. Fingertopparna är ömma och nerslitna, de blir mjukare och mjukare, jämnare, en jämlik längtan. Kropparna är heta, suddiga, nästan likadana. Men någonstans bland alla texterna, måste det finnas ett par särade flickläppar, en tunga som rör sig i en mun. En friktion som bultar. De i hjärnorna formulerade orden blir till ljudet från pennorna, det låter vackert. Och där! Plötsligt syns hon, flickan med de tunna papperena, hon skriver ner en dikt, en enkel dikt. Läraren pekar på dikten och ropar: ”Dikt!” Läraren pekar sedan på flickans huvud: ”Dum! Hon spelar dum!”

Men hos flickan finns ingen resignation, ingen återblick, inte tid för någon självkritik. Hon måste skriva klart. Hon måste berätta om var det brinner, på vilket sätt det brinner och hur vi ska hitta dit. Förut var hon sur, slog sönder saker, knyckte saker, mötte inte någons blick och besvarade inte några frågor. Sedan mötte jag henne på gatan här i stan, och jag fick mig en vänskaplig box i magen och hon sa: ”Hej!” Man måste ju tolka det som att hon mår bättre.

Nu skriver hon ner små och stora bokstäver mot sina tunna papper. Stilen är säker. Hon sitter rak i ryggen med huvudet framåtlutat. Hon sitter på något hårt.

”Stolen!” Läraren pekar med pekpinnen på stolen, pekar sedan på världskartan och ropar: ”Världsfrånvänd!” Alla tittar på kartan och sedan på flickan igen.

Antital

(På scen. Uppläsaren blir presenterad eller presenterar sig själv.)

Helst hade jag låtit bli att presentera mig. Men nu är det redan gjort. Jag tycker att det var onödigt och jag har egentligen inget speciellt behov av att framhäva mig själv. Det finns uppriktigt sagt ingen mening med att tala om vem jag är. Det finns inget att säga om mig själv. Det finns inget inuti mig. Jag är en ihålig man. En fantasi. En dröm. En dagdröm som sakta vecklar ut sig i rummet och obemärkt smyger sig in i olika ansiktsuttryck. Inte in i läsningen. Nej, den stannar i ett böljande hår. I ögon som blickar bort. Just i denna stund, ut i en knuten hand. Jag önskar vara en replik som hejdar denna dröm och som hindrar handen från att öppna sig. En replik som i förväg är beslutad och uttänkt. Den ska uttalas i precis rätt ögonblick. Det ska vara möjligt att fråga mig: ”Vet du vad du ska säga? Har du förberett ditt tal?” Och jag ska kunna svara: ”Ja, jag är dessa repliker, som en mängd text i ett manus, som framförs av en och samma person som del av en monolog eller dialog. Jag vet precis vad jag ska säga.”

Ett framhävande eller en presentation skulle vara ett uttryck för denna dagliga fantasi, det skulle vara en nödvändig avbildning av en förstörd och försvunnen historia. Det skulle vara återberättelsen av drömmen, om den försvunna kroppen som plötsligt är tillbaka. Presentationen skulle vara föremålet för glädjen när något är återskapat och därför synligt igen. När det mjuka, fladdrande håret lägger sig stilla på axlarna. När dagdrömmaren försiktigt blinkar till.

Det finns tal där det som ska sägas på en gång sägs, där allt plötsligt berättas och ropas ut, där alla hör varenda ord. Där alla meningar får finnas kvar. Det finns många saker man gärna pratar om, man pratar gärna strunt och sådant som inte betyder något, som hela tiden måste sägas om och om igen, och ju mer man pratar om det, desto mer vill man prata. Och det skulle gå att rädda den här drömmen genom att prata om den, rädda den ifrån att bli hård, ful och outhärdlig att leva med. Men så fort man försöker säga något om fakta och sanningar går det inte. Vad är det fråga om? Det vet vi alla, men det är ändå så otroligt irriterande.

För jag tror, jag längtar, jag vet i färg och form, en värld, med en önskan om att rita av objektet, jag sänder ut information, jag svär, jag snubblar över gamla målningar, jag talar i affektioner, för att brytas upp, under glas, jag härmar andras sätt att prata, förföljer andra för att inte försvinna, alltid ett steg bakom, framkallar jag ord som uttalas högt, för att någon ska se hit, vända sig om. En form av verbalt beroende, ett beteende, som är inkluderat i användandet av språket. Det är svårt att låta bli att säga ord uteslutna ur sammanhanget på grund av dess vulgaritet, oförskämda förolämpningar, svärord och förbannelser, det är starka ord som har en speciell effekt på objektet de riktas mot.

Men hade det varit så att jag hade haft förmågan att säga som det är, om det hade varit så att jag hade kunnat frammana alla ord i sin rätta betydelse, och om jag hade försökt, lyckats få fram meningar som betydde precis det jag sa, och att alla utan problem hade förstått vad det var jag menade, skulle jag verkligen försökt göra det. Men nu är det så att ingen längre säger något till mig. Inte ett enda ord får jag höra. Inga ord ur någons mun, stumhet, bara rossel. En kvävd hosta. Det är tyst.

Jag tror att det beror på att man är rädd för den bild som växer fram,

att det bara är jag som talar, och att det inte finns någon här som kontrollerar vad som sägs. Så jag passar på att säga att jag kan hota med att tala om för er. Jag säger att jag kan berätta allt för alla. Jag tänker säga till alla precis som det är, att jag står här och säger precis vad jag vill.

Och då är det, å andra sidan, tur att flera andra lyssnar och bevittnar det som sker. För ofta får man höra att ingen kunde hjälpa att det stora gapet öppnade sig som ett enormt hål. Ingen såg läpparna närma sig för solen som bländade. Inte förrän det var försent, precis innan det blev svart och allt var uttalat. Alla hade redan hört vad som sagts och den torra strupen svalde. Jag tycker att någon borde ta ansvar för den utsvultna personen. Absorptionsrisken är allt för överhängande.

Men jag har inte tappat i styrka. Jag har inte tagit på mig fel kläder. Min kropp är en mjuk skinnfäll. Jag är här för att jag tycker om att vara här. Ovanför mitt huvud snurrar en stor hatt. Vad kan uträttas i en sådan hatt? En hel del, kan jag svara. För jag förvånar mig själv när jag talar och jag är mycket intresserad av det jag säger. Och vems röst ska ni lita på om ni inte kan lita på min? Om jag heter Bill är jag någon ni känner till. Bill har en stor snabb röd bil. Därför borde jag heta Bill, men jag är någon annan. Jag är en slarvig replik. Jag är en Bad Kisser. Men jag tycker att det är bra att jag känner som jag gör. För detta är mitt positiva jag. Inte mitt nya jag, utan mitt glada jag.

Och så undrar man så klart varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]? Varför är jag i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i] och talar? Jag vill förändras. [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]vill förändras. Jag vill inte förändras. Vad är det som är intressant med det? Jag har ju bara något tomt inom mig som ett hål,(en man) en fantasi. Jag är en kropp, slarvigt utställd på golvet. Varför är jag här? Vad är det som är intressant med det?

Det utstöts ljud med hjälp av tungan, läpparna, gommen och tänderna. Även rösten, lungorna och luftvägarna används. Talet ger en annan typ av information som en lyssnare kan uppfatta, som oftast saknas i skrift. Närmast är det fråga om sådant som framgår ur talarens röst och ur dennes sätt att tala, och det beror på att tal inte kan framföras utan röst. Det är mycket som kan avslöjas, som ålder, dialekt, kön och talarens attityd och emotionella tillstånd. Det finns också en språklig variation som har sitt ursprung i rumsliga och ibland i tekniska förhållanden.

Och det är ett tal eftersom det talas till andra. Det är ett tal eftersom rösten kommer från en annan kropp. Det är ett anförande som skulle kunna hållas både på gator och torg, i ett högtidligt eller politiskt sammanhang. Talaren låter mycket lik en kvinna, dotter, en flickvän och en syster. Det påminner om en bilfärd, om en lång, utdragen resa. Man förstår inte alls hur jag hamnade här på golvet.

Det finns allt för många ord för att jag överhuvudtaget ska kunna tala om något för någon, och det går bara att uttala ett ord efter ett annat, och jag har svårt att ändra inställning till dessa ord. Jag anser att distinktionen mellan vanlig förändring och naturlig förändring (det opåverkbara) eller människans egen påverkan till förändring ändå inte är helt ointressant. Om man gör rätt analys så är det lättare att ta rätt beslut, men i det här fallet har det skett ett misstag. Ett fel har begåtts. Det kan gå att rätta till.

Tänk först att det som står framför dig en gång för länge sedan inte fanns. Det har alltså på sätt och vis varit borta. Man kan också säga: Det har inte alltid varit här. Nästa tanke är att du själv har varit borta alldeles för länge, du har inte heller alltid varit här. Man sitter på en punkt, eller på något annat, tex något runt eller hårt, så länge att det som man har framför sig inte framträder i sin fulla form, det är avlångt, det är runt, det är stort, det är fult, det låter. Det hjälper dig inte att se bokstäverna men det går att få fram information, göra dem till ljud. Det är inget som ska differentieras från bakgrunden, ingen kommer egentligen att träda fram, läsaren kommer inte bli tydligare.

Men när du sedan reser dig från platsen som du har suttit på, går det upp för dig att föremålet på golvet måste ha gått hit, blivit till, hittats, målats dit eller tappats bort, ja, möjligheten finns också att det innan dess förstördes eller bara lämnades kvar. För efter att ha lyssnat tillräckligt länge går det ändå att begripa varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i].

Men jag är inte här för att skrämmas. Och om det verkar finnas en beräkning bakom det som sägs, så är avsikten att skapa bilden av en ärlig förtvivlan över min egen situation. Jag är här för att jag tycker att man efter hand förändrar attityd till en annan person eller ett annat socialt objekt. Det kan vara när man först möter en person, ser en målning, skulptur eller hör en låt, tycker man bättre och bättre om den desto oftare man träffar personen eller ju fler gånger man ställs inför saken. Men jag tycker att det är objektet på golvet som står fel. Jag tycker inte att det är en röd bil. Jag tycker inte att det är Bill. Jag tycker att det är smutsfläcken på min tröja. Jag tycker att det är en vacker röst. Jag tycker inte att någon ska få stå och säga precis vad den vill. Det är golvet som är snett. Det är en ursäkt. Det är en billig bekännelse, ett knep för att låta bättre.

Jag tycker att jag talar från en position där man utgår ifrån att min enda chans är om jag reser mig själv, där man är övertygad om att den röst som hörs kommer inifrån dess egen sfär och ingen annanstans ifrån. Det är därför, i en situation som den här, mycket viktigt att inte bara en talar, utan två eller flera.

Mere-exposure: länk till Radiowys ljudfil

Mere-exposure är en studie av en målning.

Performanceverket FÖRÄLDRASAMTAL (Dokumentation)

Bilddokumentation från verket Föräldrasamtal på Lilith by Night och utdrag ur manuset.

Se videodokumentation på Lilith Performance Studios hemsida.

ROLLISTA: ETT BARN, EN FÖRÄLDER, EN ODEFINIERAD KVINNORÖST

En scen. Föräldern är synlig på en projektion på väggen, är filmad i motljus så att bara en svart siluett framstår, ansiktslös, föräldern bär glasögon.

(Efter uppropet när alla satt sig, föräldern är fortfarande synlig på projektionen.)

Föräldern börjar tala:

- Jag kan inte se min dotter. Var är min syster. Jag är hennes bror. Hon är min dotter hon har en bror.

Genre även kallad skymning, i annat fall kallad ”vem är hon”. Det skymmer, med andra ord vem är hon? Jag ser inte min dotter.

Jag kan berätta saker för henne som hon glömt bort. Jag kan fylla ut hennes identitet. Jag ser mycket dåligt på natten och dagen. Skymningen är den enda klara tidpunkten, genren som bryter igenom. Den nya kroppen som skapas.

För det barn som jag glömt bort, jag skriver det tydligt framför mig: Barnet kommer synas igen, jag skriver fram det här: Barnets händer tar i den utspilda honungen.

Barnets handflator klibbas fast i ledstången. Barnets handflator stryks mot det oslipade trägolvet.

(barnet kommre in på scenen under tiden föräldern pratar, helt svartklädd med polotröja, skinnhandskar, på huvudet liten svart mössa, ställer sig i en pose med högerhanden utsträck, vinklad som när man hälsar på långt håll.)

Jag ser dig ta form. Du förvandlas från ett litet runt föremål till en människas fullvuxna kropp, du får armar, ben och ett huvud. Du är en svart streckgubbe. Du är mitt barn. Jag ser att du lärt dig att gå. Jag ser hur du klätt dig. Jag ser dig börja läsa.

(banet tar ner handen)

När föräldern tystnat börajr barnet läsa ur en text:

Det behövs speciella kunskaper för att kunna samtala med föräldrar.

Att samtala med barns föräldrar upplevs ibland som svårt och skrämmande. Hur kan ett samtal bli till ett möte? Varför misslyckas man med vissa föräldrasamtal? För att skapa förutsättningar för en gynnsam utveckling hos våra barn måste man nå de vuxna och då speciellt föräldrarna till barnen. Som exempel på samtal kan man ta:

Barnets öppnings replik: Barnet ber om en beställning från föräldern. Vad ska jag göra? Motreplik: utfrågningssekvenser på order från föräldern som ber om hjälp. Det ensamma barnet översätter från föräldern, barnet den enda som behärskar språket. Mottagaren reparerar frågan, förenklar frågan. Skadan kan redan vara skedd.

Galleri Verkligheten i Umeå 2/11

På Verkligheten i Umeå den 2/11 kl 21.00 visas utställningen TECKST där kommer jag framföra ett skräckperformance "Föräldrasamtal" även kallat "One step aside there is someone alive". På lördagen håller medverkande konstnärer föreläsningar om sina verk.

Se dokumentation på Lilith Performance Studios hemsida.

Alla välkomna!

Utdrag ur videon Drömmen om en bok - kapitel 4 Älskaren (video 2,16 min)

Utdrag ur Drömmen om en bok - kapitel 2 Pappan (video 3,5 min)

Uppläsning av verket FÖRKLARING – till videoverket Drömmen om en bok

Dokumentationsbilder från Skånes Konstförening 2007, bilderna är tagna av Morgan Schagerberg.

Marguerite Duras sa:

>Det handlar om -förklarar Duras - om ett seende som översätts till ett skrivande<. I samband med uppsättningen av hennes "Fartyget Night" på Theatre Edouard VII talar hon om rollfigurerna som >Kaptener som försöker förankra historien i en text, sätta den i rörelse, embarkera den i tidens natt.< Skådespelarna blir uppläsare, spelet ersätts av läsningen.

FÖRKLARING till videoverket Drömmen om en bok (Ska läsas upp i samma rum som videon visas)

(Ibland sent om nätterna när du sitter och arbetar i din ateljé hör du ett slurkande, skruvlande, skräfflande och hasande ljud utanför din dörr. Gnisslet av klor mot stentrappan får dig att känna dig illa till mods.)

Anvisning: Jag flyttar mig två steg åt höger.

Drömmen om en bok är allt det som du gömmer i din skrivbordslåda. Drömmen om en bok är en stor skånsk hatt som snurrar ovanför ditt huvud. Den snurrar åt samma håll som klockan, runt runt mot en blankvit bakgrund. Lika blank som alla din dåliga idéer. Hatten är avtagen och upphängd på en klädhängare.

Drömmen om en bok är svartatavlan från din gamla skola, en grå fyrkant, en stor fyrkantig ljusblå skylt. Drömmen om en bok är din randiga tröja.

Din pappa är här, din bror är här, din syster är här och kan svarar på dina frågor som du ställer om dig själv. Din mamma är inte här. Den röda bilen står parkerad utanför, allt känns som det ska. Vägen hit upp är tre trappor, nu är vi alla samlade i ett upplyst rum. Rummet kommer långsamt att bli mörkare.

Jag kan börja med att prata om att hosta, eller jag kan säga att någon tjippar efter luft, som om personen satt i halsen. Jag talar om detta att någon är så torr i halsen och munnen att personen hostar och hostar, harklar sig som om det inte går att få upp det som fastnat i halsen. Det är en irritation, en helt hopplös situation eftersom det förväntas att personen ska prata.
Undertiden som jag pratar om detta är det någon i publiken som kraftigt börjar hosta och liksom trillar ihop och tar sig för strupen, det är ganska besvärande för oss alla, men personen kan inte sluta hosta. Tills en annan person i publiken äntligen böjer sig ner och rotar i sin väska efter en vattenflaska, tar upp den och ger den till den som fått hostattacken. Den som hostat dricker ett par klunkar och tackar sedan för hjälpen, och det är tyst så att jag kan fortsätta att prata.

I ett brev står det:
Jag har hört att det säljs vatten överallt och på gatorna är folk törstiga.
Kom hem från ditt mörka land av kärlek, från ditt tragiska och avskyvärda äventyr.

undertecknat
Det stora gapet öppnar sig som ett enormt hål och du kommer se det.
Du kommer hjälplöst penetrera min strupe.
Jag leder dig vid din nos.
Blöt av saliv, slickar i sig silver. Besticken klirrar. Jag samlar ihop alla lösa pappersark och vill resa mig för att går här ifrån. Helst vill jag gå ut genom dörren där till vänster.

För dörren ut idag är världen.
Vatten säljs.
Vatten sväljs.
Jag är den ni kommer tro på.
Jag är ett land.
Du är en brevbärare och allt annat är hav.
Ge mig mitt vatten ge mig det jag vill ha.


En lägenhet en kall morgon vid frukostbordets kant, du har precis ätit ett skrovmål och du sitter och håller dig om benen och tänker på vad det mer finns att säga. Husets väggar är inte längre ivägen för utsikten och dina knäskålar har slutat att skallra mot varandra. Hundarna kommer tillbaka efter sin morgonpromenad, dom stryker sig utanför din dörr. Slickar upp dammet som finns under din dörrspringa. Det kommer om natten du kan känna det i luften. Det dricks mer och mer vatten, det dricks ur händerna.

Till världen vi slaktar:
Jag ska skriva en bok. Jag ska skaffa dig pärlor. Jag ska skriva brev. Jag ska bygga skrivbord. Jag ska skeppa dom. Jag ska lägga ut. Jag ska ligga på dig. Jag ska lägga hand. Det kommer börja med ett krig. Det kommer följas av en triumf. Det inre kriget saknar betydelse här. Skillnaden är inte intressant. Har du lagt dom åt sidan, dina galna tankar och drömmar? Du hade ingen annan utbildning. Du drömde om armén.

Tål mig.
Slå slå
bryt upp golv
riv gamla hus
gräv upp marken
du kommer se historien

Du har tagit av dig din huva (Rödluvan).
Du har glömt din hatt (Lucky Luke).
Din kropp är nu en mjuk skinnfäll.
(Ditt) blod flyter inte längre.
Dina ben har blivit trä.

Dina ben ligger vid kusten och skallrar
käkar som tuggar
tänder som utspridda vita stenar
hårt som dom biter i vatten

Dessa gamla ben ska berätta en historia.
Dessa gamla ben ska inte ljuga.
Desssa gamla ben ska berätta det dina ögon inte kan se.

Det är mörkare i rummet nu och jag läser ur en text. Om ni tittar noga kan ni se en grå figur som står bakom mig, den sträcker ut sin gråsmutsiga hand och lägger den på min axel, kramar och klappar mina kläder och med torr röst säger den till mig:

Du måste släppa din gamla skola. Du är helt fast i skoltiden. Du ringer en gammal skolkamrat, berättar att du inte har gjort karriär ännu att du jobbar i en klädbutik, men att det inte är något problem för dig eftersom du har så många bra idéer, en av dom är att göra en film om skolstudenter. Sen frågar du henne om hon vill vara med. Hon ber dig att få återkomma.

Anvisning: Jag flyttar mig två steg åt vänster.

Drömmen om en bok är ett föräldrasamtal. Drömmen om en bok handlar om pojken du var kär i i förstaklass. Drömmen om en bok är en billig bekännelse. En röd bil. En berättelse om bokstäverna i ditt namn, beta Beata beta, tanken är full av bensin. Ljuga ljuga ljuga.

Drömmen om en bok är berättelsen om läraren som hela tiden envisas med att ställa frågor till dig fastän du inte har räckt upp handen. Det handlar om läraren som tvingade dig att sitta framför klassen och prata om något som du inte hade läst på om. Och hela klassen tittar på dig som om dom förväntar sig en prestation.

Kanske är det just nu som det är dags att sträcka ut en hand, resa sig upp och be om hjälp.

En kille i randig tröja i publiken räcker upp en hand och jag svarar:

- Ja!

Han reser sig upp ställer frågan:

- Vad ska du säga till din bror?

Jag bläddrar i mina papper och svarar:

- Å å å o o o ä ä a a a a b b b o o o o o k ä ä ä ä yääh.

Han fortsätter:
- Vad ska du säga till din syster?
Jag:
- Berätta allt du vet om mig.

Killen:
- Vad ska du säga till din pappa?
Jag:
- Jag vet inte.

Killen:
- Vad ska du säga till din mamma?
Jag:
- Låt mig gå.


Han tackar och sätter sig ner.

Comet Boy Says - Bilder och Manus

Comet Boy Says är ett performance/installationsverk där jag sitter på en scen vid ett skrivbord och läser upp en monolog skriven till en fiktiv häst. Bredvid mig på väggen finns en videoprojektion, från den lyser det en filmad lampa, den lyser på mig och publiken undertiden som jag läser. Monologen avbryts emellanåt av ljudet från en amerikansk dörrklocka och personer/röster dyker upp på projektionen i form av bilder och textelement. Texten jag läser berör bla mig själv men också publiken, och rösterna från videoprojektionen påstår saker om det som händer i mitt framträdande. På så vis utgör de en direktkritik av verket.

Bilder: Magni Borghed

 

 


















MANUS TILL PERFORMANCEVERKET
COMET BOY SAYS:

Rum: En konsthall eller en clublokal.

Scenen: På väggen ovanför scenen finns en projektion ca 3 x 3 m, det står ett skrivbord med skrivbordstol på scenen. Scen plus möbler är målade i en vit högblank lackfärg. Vid sidan om står högtalare.

Person: Tjej, blond, håret är utsläppt, kroppen smal, ridstövlar, vita jeans och en gråglansig kavaj. I handen har hon ett knippe med papper.

Vid sidan av scenen: Tjejen sätter i en dvd i en dvdspelare, en typ av popmusik börjar spelas högt, konsert volym (låten bygger på en tretakt, här = galopptakt).

Scenen. Undertiden musiken spelas går tjejen upp på scenen och sätter sig vid skrivbordet. När titeln kommer upp på projektionen (texten skjuter hastigt fram, från små bokstäver till stora, som täcker hela projektionen, ”Comet Boy Says: Saved by The Bell”) sätter hon upp sitt hår i en hästsvans. Hon sitter lätt framåtlutad mot skrivbordet med armar och ben ganska brett isär, blicken är riktad mot papprena som ligger framför henne. Musiken tystnar.

Ljudet från en amerikansk dörrklocka hörs ur högtalarna, sedan hörs bestämda fotsteg och ljudet från en dörr som öppnas. En filmad glödlampa tänds på projektionen, den lyser med ett rosa sken ut i rummet. Det hörs en hästfrustning. Det är Comet Boy som kommit hem efter att ha slutat arbeta på cirkusen. Tjejen börjar läsa från sina papper:

Hej, Comet!
Var har du varit någonstans? Det var länge sen vi sågs. Vad gör du här? Har du kommit hem för att stanna den här gången?

Jag kan se att du har blivit tjockare. Du var mycket smalare sist jag såg dig, men de extra kilona passar dig bra. Tidigare kunde man till och med se dina revben.
Det har ju alltid varit så att din ångest ger sig uttryck någonstans mellan din mun och mage. Ångestens kanaler är smittsamma, det ska du veta. Du har umgåtts med för många flickor som har anorexia nervosa. Det är därför du har viktproblem och går så där upp och ner i vikt hela tiden.

Kom in! Är du hungrig? Vill du ha hö och morötter?

Vill du att jag ska ta med dig ut på en ridtur? Du ser arg ut. Varför är du arg? Du är väldigt sexig när du är arg. Du ska inte vara ledsen för att du har ett hästansikte.

Har du haft det bra på din resa? Har du fått se mycket av världen? Jag antar att du har fått jobba hårt och att du gjort dina övningar och konster varje dag. Har cirkusen behandlat dig väl?

Jag kan föreställa mig att det såg ut så här: Det är sent på kvällen. Du har sprungit 39 varv runt manegen. Du får applåder. Så lydiga och vältränade är dina rörelser. Du är bländande. Glänsande. Du är en stjärna. Publiken överröstar dig med jubel. Strålkastaren bländar dig. Rakt i ansiktet. Tältduken viker sig en aning för vinden och direktören slår ett par slag med sin piska. Du är magisk. Jag trodde aldrig att du skulle stå ut med att arbeta där så länge som du gjort, för du har väl ändå slutat nu?

Tack för breven, förresten.
I ett av breven skrev du att det såldes vatten på gatorna, att folk var törstiga. Du sa att du var i ett land som var förmörkat av kärlek och att din resa var ett tragiskt och avskyvärt äventyr. Du sa också att du närmade dig det dummaste som du någonsin skulle komma att göra.

Scenen: Den amerikanska dörrklockan ringer igen och avbryter monologen. Samma fotsteg som tidigare hörs och ljudet från en dörr som öppnas. Ett mansansikte syns på projektionen. Han har ljusbrunt hår i sidobena och mustasch ca 60 år. Han presenterar sig: ”Det är jag som är pappa Bertil.” Tjejen sneglar mot projektionen, men tittar snart ner i papprena igen. Han fortsätter: ”Vad ska vi äta idag Beata? Ska vi ta det vanliga, fiskbullar och potatis med gröna ärtor, eller ska vi slå på stort och göra fläskfilégryta? Du får bestämma.” Ljudet av dörren som hastigt smälls igen och lampan är tillbaka på projektionen. Tjejen börjar tala igen:

Du ska veta att jag har tänkt mycket på dig.
Kommer du ihåg den där gången när jag satt på den där allra största stenen som du hade grävt upp ur marken, då när du skulle bygga vårt hus? Stenen hade samma färg som haren du fångade med dina bara händer. Jag minns att haren skrek som ett barn när du höll den i dina armar. Du höll den så hårt mot din kropp att era bröstkorgar slogs mot varandra. Päls mot kläder.
Du talade tätt intill dess ansikte.
Du sa: Vi bor i ett känslomässigt land.

Du stod där med det tomma huset lite för nära ansiktet och det var då jag förklarade för dig att jag alltid skulle stå på din sida eller hur är det man säger?

Det är först när du har glömt bort ditt arbete som du kan dra upp sju hästar som gått genom isen.

Det är väl det som är ditt arbete? Att bära bort? Att föra bort till nåt annat ställe. (Någonstans här i läsningen blinkar lampan på projektionen.) Det är det jag alltid sagt till dig: Ditt arbete behöver ett namn.

Du brukade ju ofta vara ledsen för att du var en arbetshäst och inte en tävlingshäst. Önskar du fortfarande det, att du var en tävlingshäst? Fastän du nu fått uppträda på cirkusen världen över.

En gång piskade jag dig när du inte ville lyda. Tänker du ofta på det? Eller en annan sak som jag alltid velat fråga dig: Varför hänger du hela tiden med småtjejer? Du är en sucker för tjejer. Vet du det? Du är beroende av deras stöd och uppmärksamhet. Ja, och så tänker jag på alla dåliga vanor du har fått ifrån dom. Som anorexian.

Känns det jobbigt att komma hem igen? Det är ju ändå ganska normalt att återvända till sin födelseby. Hemma är du på något sätt alltid god. Det är här som du känner igen ansiktet på varenda häst.

Scenen: Dörrklockan ringer igen. Fotstegen och dörren öppnas. Projektionen är nu röd, och med vit text slås orden fram från ett cheerleaderteam som skriker en hejarramsa. Med höga gälla flickröster låter det: LET´S GO COMET! COMET´S TEAM IS THE BEST, WE CAN´T BE STOPPED! OH YES!” När cheerleaderteamet tystnar börjar olika klockor ringa i takt till texten: GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP THE ROOM. Plötsligt stängs dörren och det är tyst. Lampan tänds på projektionen igen. Tjejen fortsätter fortfarande med blicken hela tiden mot papprena:

Jag ska berätta en sak för dig.
Jag är fortfarande Beata. Du vet, man tittar på sig själv och känner igen hur man ser ut.

Jag är en människa som sitter på en scen och talar inför andra. Jag är smal, jag har mycket svårt för att gå upp i vikt. Jag bär den vanliga blonda hästsvansen och kavajen som du skickade till mig från Mexico, vita jeans och stövlarna du sände från Tyskland. Jag är mycket förtjust i det modet.

Modet förändras, i morgon är dina skor ohjälpligt ute, sa du till mig en gång. Och det är väldigt sant. Du klarar dig inte utan rörelsen framåt. Du är beroende av en obegriplig ekonomi. Ditt arbete är vad andra tycker om det. Trenden är som ångestens kanaler, båda tar sig uttryck i smittsamma samhällsfenomen. Förr kunde man bli smittad av hysteria, idag kan man bli smittad av anorexia nervosa. Ibland kan det vara svårt att äta, till exempel när man är så upptagen av sitt arbete att det inte går att tänka på något annat.

Ändå sitter jag här nu och säger: Glöm bort ditt arbete, och sen kan du dra upp sju hästar som gått genom isen. Jag är så svag som jag aldrig varit förut. Jag har inte ätit på ett helt år.

Se dig omkring. Se på människorna i det här rummet. (Någonstans här slocknar lampan på projektionen, blinkar till men tänds nästan omgående igen.)

Det är mina lärare. Dom uppmanar mig: Öva dig, öva dig! Skola dig! Gå i skola, Beata. Lär dig något nytt! Utvecklas! Du är inte fri förrän klockan ringer.
Jag talar om hur man lydigt har tränats och sakta lärt sig att tala, läsa och sedan skriva. Jag menar det ständiga tuggandet, även om du hade varit en tävlingshäst så hade det också varit ett slags arbete. Scenariot kommer snarare upprepa sig. Du kommer upptäcka att du ännu en gång sitter där med uppräckt hand och ber om hjälp.


Du längst inne i hörnet där. Du undrar över om det ändå inte finns ett personligt meddelande just till dig i det jag säger. Något som är skrivet enbart med tanke på dig. Du vill ju helst av allt lära dig något om dig själv. Och du närmast scenen här, du trampar på ett Ä, Ä som i äta. Och du som öppnar och stänger dörren hela tiden, hur många gånger har du släppt in fel person? Du har förresten ett T som svävar kring ditt huvud, T som i törst. En gång tog en skådespelare livet av sig genom att hoppa från bokstaven H i Hollywood-skylten.

Du förstår, Comet, du ska visa dig svag. Svaghet är bra. Svaghet går att säga emot. Dina reaktioner är närmast mänskliga nu. Du säger till mig att du vill ha världsfred. Och sen säger du att du vill krossa gubbväldet. Efter det är det svårt att säga något mer eftersom det du säger är det som de flesta redan vill.

Nä, Ditt problem är snarare att du måste hitta kanaler för din röst. Annars kan det gå så att du använder din enda röst till att klaga över att du inte har kanaler, och när du äntligen får kanaler ut upptäcker du att du ändå inte hade nåt att säga.

Va?
Jag hör inte vad du säger!
Du måste sluta mumla.

Minns du ridskolan? Det var där vi träffades för första gången. Redan då var cikusen din dröm, och du övade dina konster i den dammiga manegen. Böjd i en båge sprang du runt i en cirkel. Vi stod på läktaren och beundrade avundsjukt din vältränade kropp. Du kunde mätas till 176 cm. Du var alltid den som fick lovord och beröm och sedan såldes du för den makalösa summan 70.000 kronor.

Det är inte så vanligt att en ridskolehäst har gjort den karriären som du gjort. Hur ska du försörja dig nu, sedan du slutat på cirkusen? Ska du börja arbeta på ridskolan igen? Eller är du så rik att du aldrig mer behöver arbeta.

Projektionen: Ljudet från den amerikanska dörrklockan hörs en fjärde gång. Fotstegen, de är lite annorlunda nu, inte lika bestämda som förut, hasar liksom fram. Dörren öppnas, det är inte heller samma ljud från dörren, den gnisslar. Projektionen är nu blå och med stor vit text stavas orden som hörs från en mycket djup mansröst: OUTSTANDING – IMPRESSIVE – EXCELLENT – WELL DONE. Dörren smälls igen för sista gången och projektionen är svart. Samma musik som inledde spelas igen. Tjejen lyfter för andra gången blicken och samlar ihop sina papper. Comet Boy avlägsnar sig. Hovklapper blandar sig i musiken och lägger sig som ytterligare en takt och försvinner sakta bort, lite som Jolly Jumper. Undertiden reser sig tjejen upp och lämnar scenen. När hon gått kommer det upp en text på projektionen som anger: Performance och musik framfört av Beata Berggren, 2005. Efter ett tag slutar musiken.