(on stage. The reader is presented or presents him-/herself).

I would´ve preferred not to be introduced. But it has already been done. I think it was unnecessary and I do not really feel the need to induce myself. Honestly, there no point in talking about who I am. There is nothing to say about me. There is nothing inside me. I am a hollow man. A fantasy. A dream. A day-dream that slowly folds out into the room and unnoticeably lurks in various facial expressions. Not in the reading. No, it abides in undulating hair, in eyes that look away; at this precise moment - in a clenched fist. I wish to be a line that stops this dream and hinders the hand from opening itself. A line that has been decided and thought through beforehand. It will be pronounced at the exact right moment. It should be possible to ask me: “Do you know what you will say? Have you prepared your speech?”
And I should be able to say: “Yes, I am these lines, like a mass of text in a manuscript, presented by one and the same person as a part of a monologue or dialogue: I know exactly what I am going to say.”

A promotion or a presentation would be an expression of this daily fantasy; it would be a necessary image of an already ruined and long-gone story. It would be retelling the dream, about the disappeared body that suddenly has returned. The presentation would be the object of the joy of re-creating something and thereby making it visible again - When soft, fluttering hair comes to rest on the shoulders; when the daydreamer cautiously blinks.

There are speeches that state their case straight away. Where everything suddenly is revealed and called out, where everyone hears every word, where all the sentences are allowed to persevere. There are many things one happily talks about. One speaks nonsense and about things that really don´t matter, things that have to be said over and over again, and the more one talks about it, the more one wants to talk. And it would be possible to save this dream by talking about it - save it from becoming hard, ugly and unbearable to live with... But as soon as one tries to say something about facts and truths it is no longer possible.
What is that about? We all know, yet it is so extremely irritating. Because I believe, I yearn, I know in colour and in shape, a world, with a desire to draw the object, I send out information, I swear, I trip over old paintings, I speak in affections, in order to break it up, under glass, I copy other peoples manner of speech, stalk others as not to disappear, always a step behind, I induce words that are spoken out loud, so that someone will look this way; turn around. A form of verbal dependency, a behavior, incorporated into the use of language. It is difficult to avoid the use of inappropriate words in the context due to their vulgarity - rude insults, swearwords and curses; they are strong words that have a special power over the object they are aimed at.
But if this had been the case, I would have had the ability to say it the way it is, if I could conjure up all the words in their right meaning, and if I had tried, managed to produce sentences that meant exactly what I said, and that everyone without any difficulty had understood what I meant, I really would have tried to do it.

But in fact no one ever says anything to me anymore. I do not get to hear a single word. No words from anyone’s mouth, dumbness, wheezing. A smothered cough. It is silent.
I think it is due to an augmenting fear of the image, and the fact that I am the only one speaking, and that no one here is controlling what´s being said. So I take this opportunity to say that I can threaten to tell you. I say that I can tell everyone everything. I am going to tell everyone exactly how it is; that I am standing here and saying precisely what I want to say.
And then it is, on the other hand, fortunate that many others are listening and witnessing what is going on. Because one often hears that no one could stop the giant cleft from opening like an enormous hole. No one saw the lips approaching due to the dazzling sun. Not until it was too late, just before it turned black and all had been said. Everyone had already heard what had been said and the dry throat swallowed. I think someone should take responsibility for this starved person. The risk for absorption is imminent.
But I have not lost strength. I have not put the wrong clothes on. My body is a soft sheepskin rug. I am here because I enjoy being here. A large hat is spinning above my head. What can be done with a hat like that? A lot, I can tell you. Because I surprise myself when I speak and I am very interested in what I am saying.
And who´s voice can you trust if you cannot trust mine? If my name is Bill I am someone you recognise. Bill has a big fat cat. So my name should be Bill, but I am another. I am a line that has been scrawled down. I am a Bad Kisser. But I think it´s good that I feel the way I do. Because this is my positive self. Not my new self but my happy self.
And one might of course wonder why I am here in [name of the city closest to the one where this is being read]? Why I am speaking in [name of the city closest to the one where this is being read]? I want to change. [name of the city closest to the one where this is being read] wants to change. I do not want to change. What´s so interesting about that? I just have something empty inside me, like a hole, (a man) a fantasy. I am a body, heedlessly presented on the floor. Why am I here? What´s so interesting about that?

Sound is cast out with the help of the tongue, the lips, the palate and the teeth. The voice, the lungs and the airways are also used. Speech delivers a different kind of information perceivable to a listener, often lost in a text. First and foremost it is a question of what can be deduced from the speaker´s voice and manner of speech, and this is because speech cannot be executed without voice. A lot of things are exposed; such as age, dialect, sex as well as the speaker’s attitude and emotional condition. There are also lingual variations grounded in spatial and sometimes technical conditions.

And it is a speech since it spoken to others. It is a speech because the voice comes from another body. It is a statement that could be delivered both in the streets and on the square, in a solemn or a political context. The speaker sounds just like a woman, a daughter and a sister. It recollects a trip by car, a long, extracted journey. One does not understand how I ended up here on the floor.
There are too many words for me to be able to speak about anything to anyone at all, and it is only possible to pronounce one word after the other, and I have a hard time changing my stance towards these words. I believe that the distinctions between normal change and natural change (which cannot be affected) or humankind´s own impacts to change are not entirely without interest. If one takes care to analyse correctly it is easier to arrive at the right decision, but in this case there has been a mistake. An error has occurred. It might be possible to correct.

Start by imagining that you are standing in front of a path that never existed. It has in other words, in a certain sense, never been gone. One can also say: It has not always been here. The next thought is that you have been gone for far too long yourself; you have not always been here either. One rests on a point, or on something else, for instance something round or hard, for such a long time that what is in front you does not appear in its full form, it is oblong, it is round, it is large, it is ugly, it makes a noise. You will not be helped by seeing the letters but it is possible to retrieve information, transform them into sound. It is not something that should be differentiated from the background, no one will really emerge, and the reader will not become clearer.
But when you stand up from the place where you have been seated, it strikes you that the object on the floor must have walked here, been created, been found, painted there, or lost - yes, it is also possible that it prior to that had been destroyed or simply left behind. Because after having listened for long enough, it is possible to understand why I am here in [name of the city closest to the one where this is being read].

But I am not here to scare you. And if there seems to be an agenda behind what is being said, my intention is merely to create an image of the honest despair of my situation. I am here because I think that one gradually changes ones attitude to other persons or other social objects. It happens that after one first meets a person, sees a painting, a sculpture or hears a song, one likes it more and more, and the more often one meets the person or the more often one encounters the object the more one likes it. But I think that it is the object on the floor that is in the wrong place. I don´t think it is a fat cat. I don´t think it is Bill. I think it´s the dirt stain on my sweater. I think it is a beautiful voice. I don´t think that people should be permitted to stand up and say exactly what they want. It´s the floor that is askew. It is an excuse. It is a cheap confession, a trick to sound better.

I think I am speaking from a position where one assumes that my only chance is if I stand myself up; where one is convinced that the voice that is being heard comes from inside its own sphere and not from anywhere else. This is why, in a situation like this, it is very important that not only one speaks, but two or more.

(translated by Jonatan Habib Engqvist)

Det ligger något i vad man säger

Utgiven på OEI-Editör
Formgiven av Malin Emdin


I ett klassrum på en skola har höstterminen precis startat. Vi är solbrända och fina efter sommaren, men stolarna som vi sitter på är hårda och den bakre smärtan tar sig uttryck i en essäskrivning. Det är känsliga ord som skrivs ner. Läraren talar om för oss: ”Text är så väldigt hårt. Skriv: Aj! Vilket uttryck skulle ni annars använda, Oj?”
En längtan styr skrivandet. Alla i klassen känner samma sak och samma tanke går genom våra huvuden. En elev tänker; lämna mig inte, men kan också längta efter att bli lämnad. Att bli lämnad ensam kvar med läraren, som vid en kvarsittning. Efter kvarsittningen, när läraren försvunnit, kommer alltid en annan längtan och efter det andra meningar. En av dessa meningar är: Vart tog du vägen? För det är en fråga som om igen måste ställas i ett klassrum, ett klassrum där nakna armar håller ordning på pennorna och tillitsfullt antecknar det som skedde på rasten, eftersom läraren undrar: ”Vad var det som hände när jag inte var där?” och så länge läraren är kvar fortsätter eleven att skriva. Ryggarna är raka, men ändå aningen framåtlutade. Blickarna är riktade neråt, men flackar uppåt. Färgen på huden är brun och lite skär, en och annan har vitare partier. Benen är av metall. Ryggstödet av plast. En vässad penna sticks genom det vita tunna arket, en inflammation uppstår.

Läraren är trött på alla frågor och längtar efter svar. Läraren pekar med sin pekpinne på en flickas arm och ropar: ”En arm!” Läraren pekar sedan på handen: ”En hand!” Flickan håller upp sin penna. Hon öppnar munnen: ”En mun! En penna!”

Läraren pekar på flickan, och ropar: ”En flicka!”


Det är inte lätt att få överblick över klassrummet. Det är varmt och rummet är proppfullt av alla texter som skrivits. Fingertopparna är ömma och nerslitna, de blir mjukare och mjukare, jämnare, en jämlik längtan. Kropparna är heta, suddiga, nästan likadana. Men någonstans bland alla texterna, måste det finnas ett par särade flickläppar, en tunga som rör sig i en mun. En friktion som bultar. De i hjärnorna formulerade orden blir till ljudet från pennorna, det låter vackert. Och där! Plötsligt syns hon, flickan med de tunna papperena, hon skriver ner en dikt, en enkel dikt. Läraren pekar på dikten och ropar: ”Dikt!” Läraren pekar sedan på flickans huvud: ”Dum! Hon spelar dum!”

Men hos flickan finns ingen resignation, ingen återblick, inte tid för någon självkritik. Hon måste skriva klart. Hon måste berätta om var det brinner, på vilket sätt det brinner och hur vi ska hitta dit. Förut var hon sur, slog sönder saker, knyckte saker, mötte inte någons blick och besvarade inte några frågor. Sedan mötte jag henne på gatan här i stan, och jag fick mig en vänskaplig box i magen och hon sa: ”Hej!” Man måste ju tolka det som att hon mår bättre.

Nu skriver hon ner små och stora bokstäver mot sina tunna papper. Stilen är säker. Hon sitter rak i ryggen med huvudet framåtlutat. Hon sitter på något hårt.

”Stolen!” Läraren pekar med pekpinnen på stolen, pekar sedan på världskartan och ropar: ”Världsfrånvänd!” Alla tittar på kartan och sedan på flickan igen.


(På scen. Uppläsaren blir presenterad eller presenterar sig själv.)

Helst hade jag låtit bli att presentera mig. Men nu är det redan gjort. Jag tycker att det var onödigt och jag har egentligen inget speciellt behov av att framhäva mig själv. Det finns uppriktigt sagt ingen mening med att tala om vem jag är. Det finns inget att säga om mig själv. Det finns inget inuti mig. Jag är en ihålig man. En fantasi. En dröm. En dagdröm som sakta vecklar ut sig i rummet och obemärkt smyger sig in i olika ansiktsuttryck. Inte in i läsningen. Nej, den stannar i ett böljande hår. I ögon som blickar bort. Just i denna stund, ut i en knuten hand. Jag önskar vara en replik som hejdar denna dröm och som hindrar handen från att öppna sig. En replik som i förväg är beslutad och uttänkt. Den ska uttalas i precis rätt ögonblick. Det ska vara möjligt att fråga mig: ”Vet du vad du ska säga? Har du förberett ditt tal?” Och jag ska kunna svara: ”Ja, jag är dessa repliker, som en mängd text i ett manus, som framförs av en och samma person som del av en monolog eller dialog. Jag vet precis vad jag ska säga.”

Ett framhävande eller en presentation skulle vara ett uttryck för denna dagliga fantasi, det skulle vara en nödvändig avbildning av en förstörd och försvunnen historia. Det skulle vara återberättelsen av drömmen, om den försvunna kroppen som plötsligt är tillbaka. Presentationen skulle vara föremålet för glädjen när något är återskapat och därför synligt igen. När det mjuka, fladdrande håret lägger sig stilla på axlarna. När dagdrömmaren försiktigt blinkar till.

Det finns tal där det som ska sägas på en gång sägs, där allt plötsligt berättas och ropas ut, där alla hör varenda ord. Där alla meningar får finnas kvar. Det finns många saker man gärna pratar om, man pratar gärna strunt och sådant som inte betyder något, som hela tiden måste sägas om och om igen, och ju mer man pratar om det, desto mer vill man prata. Och det skulle gå att rädda den här drömmen genom att prata om den, rädda den ifrån att bli hård, ful och outhärdlig att leva med. Men så fort man försöker säga något om fakta och sanningar går det inte. Vad är det fråga om? Det vet vi alla, men det är ändå så otroligt irriterande.

För jag tror, jag längtar, jag vet i färg och form, en värld, med en önskan om att rita av objektet, jag sänder ut information, jag svär, jag snubblar över gamla målningar, jag talar i affektioner, för att brytas upp, under glas, jag härmar andras sätt att prata, förföljer andra för att inte försvinna, alltid ett steg bakom, framkallar jag ord som uttalas högt, för att någon ska se hit, vända sig om. En form av verbalt beroende, ett beteende, som är inkluderat i användandet av språket. Det är svårt att låta bli att säga ord uteslutna ur sammanhanget på grund av dess vulgaritet, oförskämda förolämpningar, svärord och förbannelser, det är starka ord som har en speciell effekt på objektet de riktas mot.

Men hade det varit så att jag hade haft förmågan att säga som det är, om det hade varit så att jag hade kunnat frammana alla ord i sin rätta betydelse, och om jag hade försökt, lyckats få fram meningar som betydde precis det jag sa, och att alla utan problem hade förstått vad det var jag menade, skulle jag verkligen försökt göra det. Men nu är det så att ingen längre säger något till mig. Inte ett enda ord får jag höra. Inga ord ur någons mun, stumhet, bara rossel. En kvävd hosta. Det är tyst.

Jag tror att det beror på att man är rädd för den bild som växer fram,
att det bara är jag som talar, och att det inte finns någon här som kontrollerar vad som sägs. Så jag passar på att säga att jag kan hota med att tala om för er. Jag säger att jag kan berätta allt för alla. Jag tänker säga till alla precis som det är, att jag står här och säger precis vad jag vill.

Och då är det, å andra sidan, tur att flera andra lyssnar och bevittnar det som sker. För ofta får man höra att ingen kunde hjälpa att det stora gapet öppnade sig som ett enormt hål. Ingen såg läpparna närma sig för solen som bländade. Inte förrän det var försent, precis innan det blev svart och allt var uttalat. Alla hade redan hört vad som sagts och den torra strupen svalde. Jag tycker att någon borde ta ansvar för den utsvultna personen. Absorptionsrisken är allt för överhängande.

Men jag har inte tappat i styrka. Jag har inte tagit på mig fel kläder. Min kropp är en mjuk skinnfäll. Jag är här för att jag tycker om att vara här. Ovanför mitt huvud snurrar en stor hatt. Vad kan uträttas i en sådan hatt? En hel del, kan jag svara. För jag förvånar mig själv när jag talar och jag är mycket intresserad av det jag säger. Och vems röst ska ni lita på om ni inte kan lita på min? Om jag heter Bill är jag någon ni känner till. Bill har en stor snabb röd bil. Därför borde jag heta Bill, men jag är någon annan. Jag är en slarvig replik. Jag är en Bad Kisser. Men jag tycker att det är bra att jag känner som jag gör. För detta är mitt positiva jag. Inte mitt nya jag, utan mitt glada jag.

Och så undrar man så klart varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]? Varför är jag i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i] och talar? Jag vill förändras. [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]vill förändras. Jag vill inte förändras. Vad är det som är intressant med det? Jag har ju bara något tomt inom mig som ett hål,(en man) en fantasi. Jag är en kropp, slarvigt utställd på golvet. Varför är jag här? Vad är det som är intressant med det?

Det utstöts ljud med hjälp av tungan, läpparna, gommen och tänderna. Även rösten, lungorna och luftvägarna används. Talet ger en annan typ av information som en lyssnare kan uppfatta, som oftast saknas i skrift. Närmast är det fråga om sådant som framgår ur talarens röst och ur dennes sätt att tala, och det beror på att tal inte kan framföras utan röst. Det är mycket som kan avslöjas, som ålder, dialekt, kön och talarens attityd och emotionella tillstånd. Det finns också en språklig variation som har sitt ursprung i rumsliga och ibland i tekniska förhållanden.

Och det är ett tal eftersom det talas till andra. Det är ett tal eftersom rösten kommer från en annan kropp. Det är ett anförande som skulle kunna hållas både på gator och torg, i ett högtidligt eller politiskt sammanhang. Talaren låter mycket lik en kvinna, dotter, en flickvän och en syster. Det påminner om en bilfärd, om en lång, utdragen resa. Man förstår inte alls hur jag hamnade här på golvet.

Det finns allt för många ord för att jag överhuvudtaget ska kunna tala om något för någon, och det går bara att uttala ett ord efter ett annat, och jag har svårt att ändra inställning till dessa ord. Jag anser att distinktionen mellan vanlig förändring och naturlig förändring (det opåverkbara) eller människans egen påverkan till förändring ändå inte är helt ointressant. Om man gör rätt analys så är det lättare att ta rätt beslut, men i det här fallet har det skett ett misstag. Ett fel har begåtts. Det kan gå att rätta till.

Tänk först att det som står framför dig en gång för länge sedan inte fanns. Det har alltså på sätt och vis varit borta. Man kan också säga: Det har inte alltid varit här. Nästa tanke är att du själv har varit borta alldeles för länge, du har inte heller alltid varit här. Man sitter på en punkt, eller på något annat, tex något runt eller hårt, så länge att det som man har framför sig inte framträder i sin fulla form, det är avlångt, det är runt, det är stort, det är fult, det låter. Det hjälper dig inte att se bokstäverna men det går att få fram information, göra dem till ljud. Det är inget som ska differentieras från bakgrunden, ingen kommer egentligen att träda fram, läsaren kommer inte bli tydligare.

Men när du sedan reser dig från platsen som du har suttit på, går det upp för dig att föremålet på golvet måste ha gått hit, blivit till, hittats, målats dit eller tappats bort, ja, möjligheten finns också att det innan dess förstördes eller bara lämnades kvar. För efter att ha lyssnat tillräckligt länge går det ändå att begripa varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i].

Men jag är inte här för att skrämmas. Och om det verkar finnas en beräkning bakom det som sägs, så är avsikten att skapa bilden av en ärlig förtvivlan över min egen situation. Jag är här för att jag tycker att man efter hand förändrar attityd till en annan person eller ett annat socialt objekt. Det kan vara när man först möter en person, ser en målning, skulptur eller hör en låt, tycker man bättre och bättre om den desto oftare man träffar personen eller ju fler gånger man ställs inför saken. Men jag tycker att det är objektet på golvet som står fel. Jag tycker inte att det är en röd bil. Jag tycker inte att det är Bill. Jag tycker att det är smutsfläcken på min tröja. Jag tycker att det är en vacker röst. Jag tycker inte att någon ska få stå och säga precis vad den vill. Det är golvet som är snett. Det är en ursäkt. Det är en billig bekännelse, ett knep för att låta bättre.

Jag tycker att jag talar från en position där man utgår ifrån att min enda chans är om jag reser mig själv, där man är övertygad om att den röst som hörs kommer inifrån dess egen sfär och ingen annanstans ifrån. Det är därför, i en situation som den här, mycket viktigt att inte bara en talar, utan två eller flera.