Det ligger något i vad man säger


Utgiven på OEI-Editör
Formgiven av Malin Emdin

UTDRAG UR BOKEN

I ett klassrum på en skola har höstterminen precis startat. Vi är solbrända och fina efter sommaren, men stolarna som vi sitter på är hårda och den bakre smärtan tar sig uttryck i en essäskrivning. Det är känsliga ord som skrivs ner. Läraren talar om för oss: ”Text är så väldigt hårt. Skriv: Aj! Vilket uttryck skulle ni annars använda, Oj?”
En längtan styr skrivandet. Alla i klassen känner samma sak och samma tanke går genom våra huvuden. En elev tänker; lämna mig inte, men kan också längta efter att bli lämnad. Att bli lämnad ensam kvar med läraren, som vid en kvarsittning. Efter kvarsittningen, när läraren försvunnit, kommer alltid en annan längtan och efter det andra meningar. En av dessa meningar är: Vart tog du vägen? För det är en fråga som om igen måste ställas i ett klassrum, ett klassrum där nakna armar håller ordning på pennorna och tillitsfullt antecknar det som skedde på rasten, eftersom läraren undrar: ”Vad var det som hände när jag inte var där?” och så länge läraren är kvar fortsätter eleven att skriva. Ryggarna är raka, men ändå aningen framåtlutade. Blickarna är riktade neråt, men flackar uppåt. Färgen på huden är brun och lite skär, en och annan har vitare partier. Benen är av metall. Ryggstödet av plast. En vässad penna sticks genom det vita tunna arket, en inflammation uppstår.

Läraren är trött på alla frågor och längtar efter svar. Läraren pekar med sin pekpinne på en flickas arm och ropar: ”En arm!” Läraren pekar sedan på handen: ”En hand!” Flickan håller upp sin penna. Hon öppnar munnen: ”En mun! En penna!”

Läraren pekar på flickan, och ropar: ”En flicka!”

”Var?”

Det är inte lätt att få överblick över klassrummet. Det är varmt och rummet är proppfullt av alla texter som skrivits. Fingertopparna är ömma och nerslitna, de blir mjukare och mjukare, jämnare, en jämlik längtan. Kropparna är heta, suddiga, nästan likadana. Men någonstans bland alla texterna, måste det finnas ett par särade flickläppar, en tunga som rör sig i en mun. En friktion som bultar. De i hjärnorna formulerade orden blir till ljudet från pennorna, det låter vackert. Och där! Plötsligt syns hon, flickan med de tunna papperena, hon skriver ner en dikt, en enkel dikt. Läraren pekar på dikten och ropar: ”Dikt!” Läraren pekar sedan på flickans huvud: ”Dum! Hon spelar dum!”

Men hos flickan finns ingen resignation, ingen återblick, inte tid för någon självkritik. Hon måste skriva klart. Hon måste berätta om var det brinner, på vilket sätt det brinner och hur vi ska hitta dit. Förut var hon sur, slog sönder saker, knyckte saker, mötte inte någons blick och besvarade inte några frågor. Sedan mötte jag henne på gatan här i stan, och jag fick mig en vänskaplig box i magen och hon sa: ”Hej!” Man måste ju tolka det som att hon mår bättre.

Nu skriver hon ner små och stora bokstäver mot sina tunna papper. Stilen är säker. Hon sitter rak i ryggen med huvudet framåtlutat. Hon sitter på något hårt.

”Stolen!” Läraren pekar med pekpinnen på stolen, pekar sedan på världskartan och ropar: ”Världsfrånvänd!” Alla tittar på kartan och sedan på flickan igen.