Performanceverket FÖRÄLDRASAMTAL (Dokumentation)

Bilddokumentation från verket Föräldrasamtal på Lilith by Night och utdrag ur manuset.

Se videodokumentation på Lilith Performance Studios hemsida.

ROLLISTA: ETT BARN, EN FÖRÄLDER, EN ODEFINIERAD KVINNORÖST

En scen. Föräldern är synlig på en projektion på väggen, är filmad i motljus så att bara en svart siluett framstår, ansiktslös, föräldern bär glasögon.

(Efter uppropet när alla satt sig, föräldern är fortfarande synlig på projektionen.)

Föräldern börjar tala:

- Jag kan inte se min dotter. Var är min syster. Jag är hennes bror. Hon är min dotter hon har en bror.

Genre även kallad skymning, i annat fall kallad ”vem är hon”. Det skymmer, med andra ord vem är hon? Jag ser inte min dotter.

Jag kan berätta saker för henne som hon glömt bort. Jag kan fylla ut hennes identitet. Jag ser mycket dåligt på natten och dagen. Skymningen är den enda klara tidpunkten, genren som bryter igenom. Den nya kroppen som skapas.

För det barn som jag glömt bort, jag skriver det tydligt framför mig: Barnet kommer synas igen, jag skriver fram det här: Barnets händer tar i den utspilda honungen.

Barnets handflator klibbas fast i ledstången. Barnets handflator stryks mot det oslipade trägolvet.

(barnet kommre in på scenen under tiden föräldern pratar, helt svartklädd med polotröja, skinnhandskar, på huvudet liten svart mössa, ställer sig i en pose med högerhanden utsträck, vinklad som när man hälsar på långt håll.)

Jag ser dig ta form. Du förvandlas från ett litet runt föremål till en människas fullvuxna kropp, du får armar, ben och ett huvud. Du är en svart streckgubbe. Du är mitt barn. Jag ser att du lärt dig att gå. Jag ser hur du klätt dig. Jag ser dig börja läsa.

(banet tar ner handen)

När föräldern tystnat börajr barnet läsa ur en text:

Det behövs speciella kunskaper för att kunna samtala med föräldrar.

Att samtala med barns föräldrar upplevs ibland som svårt och skrämmande. Hur kan ett samtal bli till ett möte? Varför misslyckas man med vissa föräldrasamtal? För att skapa förutsättningar för en gynnsam utveckling hos våra barn måste man nå de vuxna och då speciellt föräldrarna till barnen. Som exempel på samtal kan man ta:

Barnets öppnings replik: Barnet ber om en beställning från föräldern. Vad ska jag göra? Motreplik: utfrågningssekvenser på order från föräldern som ber om hjälp. Det ensamma barnet översätter från föräldern, barnet den enda som behärskar språket. Mottagaren reparerar frågan, förenklar frågan. Skadan kan redan vara skedd.

Galleri Verkligheten i Umeå 2/11

På Verkligheten i Umeå den 2/11 kl 21.00 visas utställningen TECKST där kommer jag framföra ett skräckperformance "Föräldrasamtal" även kallat "One step aside there is someone alive". På lördagen håller medverkande konstnärer föreläsningar om sina verk.

Se dokumentation på Lilith Performance Studios hemsida.

Alla välkomna!

Utdrag ur videon Drömmen om en bok - kapitel 4 Älskaren (video 2,16 min)

Utdrag ur Drömmen om en bok - kapitel 2 Pappan (video 3,5 min)

Uppläsning av verket FÖRKLARING – till videoverket Drömmen om en bok

Dokumentationsbilder från Skånes Konstförening 2007, bilderna är tagna av Morgan Schagerberg.

Marguerite Duras sa:

>Det handlar om -förklarar Duras - om ett seende som översätts till ett skrivande<. I samband med uppsättningen av hennes "Fartyget Night" på Theatre Edouard VII talar hon om rollfigurerna som >Kaptener som försöker förankra historien i en text, sätta den i rörelse, embarkera den i tidens natt.< Skådespelarna blir uppläsare, spelet ersätts av läsningen.

FÖRKLARING till videoverket Drömmen om en bok (Ska läsas upp i samma rum som videon visas)

(Ibland sent om nätterna när du sitter och arbetar i din ateljé hör du ett slurkande, skruvlande, skräfflande och hasande ljud utanför din dörr. Gnisslet av klor mot stentrappan får dig att känna dig illa till mods.)

Anvisning: Jag flyttar mig två steg åt höger.

Drömmen om en bok är allt det som du gömmer i din skrivbordslåda. Drömmen om en bok är en stor skånsk hatt som snurrar ovanför ditt huvud. Den snurrar åt samma håll som klockan, runt runt mot en blankvit bakgrund. Lika blank som alla din dåliga idéer. Hatten är avtagen och upphängd på en klädhängare.

Drömmen om en bok är svartatavlan från din gamla skola, en grå fyrkant, en stor fyrkantig ljusblå skylt. Drömmen om en bok är din randiga tröja.

Din pappa är här, din bror är här, din syster är här och kan svarar på dina frågor som du ställer om dig själv. Din mamma är inte här. Den röda bilen står parkerad utanför, allt känns som det ska. Vägen hit upp är tre trappor, nu är vi alla samlade i ett upplyst rum. Rummet kommer långsamt att bli mörkare.

Jag kan börja med att prata om att hosta, eller jag kan säga att någon tjippar efter luft, som om personen satt i halsen. Jag talar om detta att någon är så torr i halsen och munnen att personen hostar och hostar, harklar sig som om det inte går att få upp det som fastnat i halsen. Det är en irritation, en helt hopplös situation eftersom det förväntas att personen ska prata.
Undertiden som jag pratar om detta är det någon i publiken som kraftigt börjar hosta och liksom trillar ihop och tar sig för strupen, det är ganska besvärande för oss alla, men personen kan inte sluta hosta. Tills en annan person i publiken äntligen böjer sig ner och rotar i sin väska efter en vattenflaska, tar upp den och ger den till den som fått hostattacken. Den som hostat dricker ett par klunkar och tackar sedan för hjälpen, och det är tyst så att jag kan fortsätta att prata.

I ett brev står det:
Jag har hört att det säljs vatten överallt och på gatorna är folk törstiga.
Kom hem från ditt mörka land av kärlek, från ditt tragiska och avskyvärda äventyr.

undertecknat
Det stora gapet öppnar sig som ett enormt hål och du kommer se det.
Du kommer hjälplöst penetrera min strupe.
Jag leder dig vid din nos.
Blöt av saliv, slickar i sig silver. Besticken klirrar. Jag samlar ihop alla lösa pappersark och vill resa mig för att går här ifrån. Helst vill jag gå ut genom dörren där till vänster.

För dörren ut idag är världen.
Vatten säljs.
Vatten sväljs.
Jag är den ni kommer tro på.
Jag är ett land.
Du är en brevbärare och allt annat är hav.
Ge mig mitt vatten ge mig det jag vill ha.


En lägenhet en kall morgon vid frukostbordets kant, du har precis ätit ett skrovmål och du sitter och håller dig om benen och tänker på vad det mer finns att säga. Husets väggar är inte längre ivägen för utsikten och dina knäskålar har slutat att skallra mot varandra. Hundarna kommer tillbaka efter sin morgonpromenad, dom stryker sig utanför din dörr. Slickar upp dammet som finns under din dörrspringa. Det kommer om natten du kan känna det i luften. Det dricks mer och mer vatten, det dricks ur händerna.

Till världen vi slaktar:
Jag ska skriva en bok. Jag ska skaffa dig pärlor. Jag ska skriva brev. Jag ska bygga skrivbord. Jag ska skeppa dom. Jag ska lägga ut. Jag ska ligga på dig. Jag ska lägga hand. Det kommer börja med ett krig. Det kommer följas av en triumf. Det inre kriget saknar betydelse här. Skillnaden är inte intressant. Har du lagt dom åt sidan, dina galna tankar och drömmar? Du hade ingen annan utbildning. Du drömde om armén.

Tål mig.
Slå slå
bryt upp golv
riv gamla hus
gräv upp marken
du kommer se historien

Du har tagit av dig din huva (Rödluvan).
Du har glömt din hatt (Lucky Luke).
Din kropp är nu en mjuk skinnfäll.
(Ditt) blod flyter inte längre.
Dina ben har blivit trä.

Dina ben ligger vid kusten och skallrar
käkar som tuggar
tänder som utspridda vita stenar
hårt som dom biter i vatten

Dessa gamla ben ska berätta en historia.
Dessa gamla ben ska inte ljuga.
Desssa gamla ben ska berätta det dina ögon inte kan se.

Det är mörkare i rummet nu och jag läser ur en text. Om ni tittar noga kan ni se en grå figur som står bakom mig, den sträcker ut sin gråsmutsiga hand och lägger den på min axel, kramar och klappar mina kläder och med torr röst säger den till mig:

Du måste släppa din gamla skola. Du är helt fast i skoltiden. Du ringer en gammal skolkamrat, berättar att du inte har gjort karriär ännu att du jobbar i en klädbutik, men att det inte är något problem för dig eftersom du har så många bra idéer, en av dom är att göra en film om skolstudenter. Sen frågar du henne om hon vill vara med. Hon ber dig att få återkomma.

Anvisning: Jag flyttar mig två steg åt vänster.

Drömmen om en bok är ett föräldrasamtal. Drömmen om en bok handlar om pojken du var kär i i förstaklass. Drömmen om en bok är en billig bekännelse. En röd bil. En berättelse om bokstäverna i ditt namn, beta Beata beta, tanken är full av bensin. Ljuga ljuga ljuga.

Drömmen om en bok är berättelsen om läraren som hela tiden envisas med att ställa frågor till dig fastän du inte har räckt upp handen. Det handlar om läraren som tvingade dig att sitta framför klassen och prata om något som du inte hade läst på om. Och hela klassen tittar på dig som om dom förväntar sig en prestation.

Kanske är det just nu som det är dags att sträcka ut en hand, resa sig upp och be om hjälp.

En kille i randig tröja i publiken räcker upp en hand och jag svarar:

- Ja!

Han reser sig upp ställer frågan:

- Vad ska du säga till din bror?

Jag bläddrar i mina papper och svarar:

- Å å å o o o ä ä a a a a b b b o o o o o k ä ä ä ä yääh.

Han fortsätter:
- Vad ska du säga till din syster?
Jag:
- Berätta allt du vet om mig.

Killen:
- Vad ska du säga till din pappa?
Jag:
- Jag vet inte.

Killen:
- Vad ska du säga till din mamma?
Jag:
- Låt mig gå.


Han tackar och sätter sig ner.

Comet Boy Says - Bilder och Manus

Comet Boy Says är ett performance/installationsverk där jag sitter på en scen vid ett skrivbord och läser upp en monolog skriven till en fiktiv häst. Bredvid mig på väggen finns en videoprojektion, från den lyser det en filmad lampa, den lyser på mig och publiken undertiden som jag läser. Monologen avbryts emellanåt av ljudet från en amerikansk dörrklocka och personer/röster dyker upp på projektionen i form av bilder och textelement. Texten jag läser berör bla mig själv men också publiken, och rösterna från videoprojektionen påstår saker om det som händer i mitt framträdande. På så vis utgör de en direktkritik av verket.

Bilder: Magni Borghed

 

 


















MANUS TILL PERFORMANCEVERKET
COMET BOY SAYS:

Rum: En konsthall eller en clublokal.

Scenen: På väggen ovanför scenen finns en projektion ca 3 x 3 m, det står ett skrivbord med skrivbordstol på scenen. Scen plus möbler är målade i en vit högblank lackfärg. Vid sidan om står högtalare.

Person: Tjej, blond, håret är utsläppt, kroppen smal, ridstövlar, vita jeans och en gråglansig kavaj. I handen har hon ett knippe med papper.

Vid sidan av scenen: Tjejen sätter i en dvd i en dvdspelare, en typ av popmusik börjar spelas högt, konsert volym (låten bygger på en tretakt, här = galopptakt).

Scenen. Undertiden musiken spelas går tjejen upp på scenen och sätter sig vid skrivbordet. När titeln kommer upp på projektionen (texten skjuter hastigt fram, från små bokstäver till stora, som täcker hela projektionen, ”Comet Boy Says: Saved by The Bell”) sätter hon upp sitt hår i en hästsvans. Hon sitter lätt framåtlutad mot skrivbordet med armar och ben ganska brett isär, blicken är riktad mot papprena som ligger framför henne. Musiken tystnar.

Ljudet från en amerikansk dörrklocka hörs ur högtalarna, sedan hörs bestämda fotsteg och ljudet från en dörr som öppnas. En filmad glödlampa tänds på projektionen, den lyser med ett rosa sken ut i rummet. Det hörs en hästfrustning. Det är Comet Boy som kommit hem efter att ha slutat arbeta på cirkusen. Tjejen börjar läsa från sina papper:

Hej, Comet!
Var har du varit någonstans? Det var länge sen vi sågs. Vad gör du här? Har du kommit hem för att stanna den här gången?

Jag kan se att du har blivit tjockare. Du var mycket smalare sist jag såg dig, men de extra kilona passar dig bra. Tidigare kunde man till och med se dina revben.
Det har ju alltid varit så att din ångest ger sig uttryck någonstans mellan din mun och mage. Ångestens kanaler är smittsamma, det ska du veta. Du har umgåtts med för många flickor som har anorexia nervosa. Det är därför du har viktproblem och går så där upp och ner i vikt hela tiden.

Kom in! Är du hungrig? Vill du ha hö och morötter?

Vill du att jag ska ta med dig ut på en ridtur? Du ser arg ut. Varför är du arg? Du är väldigt sexig när du är arg. Du ska inte vara ledsen för att du har ett hästansikte.

Har du haft det bra på din resa? Har du fått se mycket av världen? Jag antar att du har fått jobba hårt och att du gjort dina övningar och konster varje dag. Har cirkusen behandlat dig väl?

Jag kan föreställa mig att det såg ut så här: Det är sent på kvällen. Du har sprungit 39 varv runt manegen. Du får applåder. Så lydiga och vältränade är dina rörelser. Du är bländande. Glänsande. Du är en stjärna. Publiken överröstar dig med jubel. Strålkastaren bländar dig. Rakt i ansiktet. Tältduken viker sig en aning för vinden och direktören slår ett par slag med sin piska. Du är magisk. Jag trodde aldrig att du skulle stå ut med att arbeta där så länge som du gjort, för du har väl ändå slutat nu?

Tack för breven, förresten.
I ett av breven skrev du att det såldes vatten på gatorna, att folk var törstiga. Du sa att du var i ett land som var förmörkat av kärlek och att din resa var ett tragiskt och avskyvärt äventyr. Du sa också att du närmade dig det dummaste som du någonsin skulle komma att göra.

Scenen: Den amerikanska dörrklockan ringer igen och avbryter monologen. Samma fotsteg som tidigare hörs och ljudet från en dörr som öppnas. Ett mansansikte syns på projektionen. Han har ljusbrunt hår i sidobena och mustasch ca 60 år. Han presenterar sig: ”Det är jag som är pappa Bertil.” Tjejen sneglar mot projektionen, men tittar snart ner i papprena igen. Han fortsätter: ”Vad ska vi äta idag Beata? Ska vi ta det vanliga, fiskbullar och potatis med gröna ärtor, eller ska vi slå på stort och göra fläskfilégryta? Du får bestämma.” Ljudet av dörren som hastigt smälls igen och lampan är tillbaka på projektionen. Tjejen börjar tala igen:

Du ska veta att jag har tänkt mycket på dig.
Kommer du ihåg den där gången när jag satt på den där allra största stenen som du hade grävt upp ur marken, då när du skulle bygga vårt hus? Stenen hade samma färg som haren du fångade med dina bara händer. Jag minns att haren skrek som ett barn när du höll den i dina armar. Du höll den så hårt mot din kropp att era bröstkorgar slogs mot varandra. Päls mot kläder.
Du talade tätt intill dess ansikte.
Du sa: Vi bor i ett känslomässigt land.

Du stod där med det tomma huset lite för nära ansiktet och det var då jag förklarade för dig att jag alltid skulle stå på din sida eller hur är det man säger?

Det är först när du har glömt bort ditt arbete som du kan dra upp sju hästar som gått genom isen.

Det är väl det som är ditt arbete? Att bära bort? Att föra bort till nåt annat ställe. (Någonstans här i läsningen blinkar lampan på projektionen.) Det är det jag alltid sagt till dig: Ditt arbete behöver ett namn.

Du brukade ju ofta vara ledsen för att du var en arbetshäst och inte en tävlingshäst. Önskar du fortfarande det, att du var en tävlingshäst? Fastän du nu fått uppträda på cirkusen världen över.

En gång piskade jag dig när du inte ville lyda. Tänker du ofta på det? Eller en annan sak som jag alltid velat fråga dig: Varför hänger du hela tiden med småtjejer? Du är en sucker för tjejer. Vet du det? Du är beroende av deras stöd och uppmärksamhet. Ja, och så tänker jag på alla dåliga vanor du har fått ifrån dom. Som anorexian.

Känns det jobbigt att komma hem igen? Det är ju ändå ganska normalt att återvända till sin födelseby. Hemma är du på något sätt alltid god. Det är här som du känner igen ansiktet på varenda häst.

Scenen: Dörrklockan ringer igen. Fotstegen och dörren öppnas. Projektionen är nu röd, och med vit text slås orden fram från ett cheerleaderteam som skriker en hejarramsa. Med höga gälla flickröster låter det: LET´S GO COMET! COMET´S TEAM IS THE BEST, WE CAN´T BE STOPPED! OH YES!” När cheerleaderteamet tystnar börjar olika klockor ringa i takt till texten: GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP THE ROOM. Plötsligt stängs dörren och det är tyst. Lampan tänds på projektionen igen. Tjejen fortsätter fortfarande med blicken hela tiden mot papprena:

Jag ska berätta en sak för dig.
Jag är fortfarande Beata. Du vet, man tittar på sig själv och känner igen hur man ser ut.

Jag är en människa som sitter på en scen och talar inför andra. Jag är smal, jag har mycket svårt för att gå upp i vikt. Jag bär den vanliga blonda hästsvansen och kavajen som du skickade till mig från Mexico, vita jeans och stövlarna du sände från Tyskland. Jag är mycket förtjust i det modet.

Modet förändras, i morgon är dina skor ohjälpligt ute, sa du till mig en gång. Och det är väldigt sant. Du klarar dig inte utan rörelsen framåt. Du är beroende av en obegriplig ekonomi. Ditt arbete är vad andra tycker om det. Trenden är som ångestens kanaler, båda tar sig uttryck i smittsamma samhällsfenomen. Förr kunde man bli smittad av hysteria, idag kan man bli smittad av anorexia nervosa. Ibland kan det vara svårt att äta, till exempel när man är så upptagen av sitt arbete att det inte går att tänka på något annat.

Ändå sitter jag här nu och säger: Glöm bort ditt arbete, och sen kan du dra upp sju hästar som gått genom isen. Jag är så svag som jag aldrig varit förut. Jag har inte ätit på ett helt år.

Se dig omkring. Se på människorna i det här rummet. (Någonstans här slocknar lampan på projektionen, blinkar till men tänds nästan omgående igen.)

Det är mina lärare. Dom uppmanar mig: Öva dig, öva dig! Skola dig! Gå i skola, Beata. Lär dig något nytt! Utvecklas! Du är inte fri förrän klockan ringer.
Jag talar om hur man lydigt har tränats och sakta lärt sig att tala, läsa och sedan skriva. Jag menar det ständiga tuggandet, även om du hade varit en tävlingshäst så hade det också varit ett slags arbete. Scenariot kommer snarare upprepa sig. Du kommer upptäcka att du ännu en gång sitter där med uppräckt hand och ber om hjälp.


Du längst inne i hörnet där. Du undrar över om det ändå inte finns ett personligt meddelande just till dig i det jag säger. Något som är skrivet enbart med tanke på dig. Du vill ju helst av allt lära dig något om dig själv. Och du närmast scenen här, du trampar på ett Ä, Ä som i äta. Och du som öppnar och stänger dörren hela tiden, hur många gånger har du släppt in fel person? Du har förresten ett T som svävar kring ditt huvud, T som i törst. En gång tog en skådespelare livet av sig genom att hoppa från bokstaven H i Hollywood-skylten.

Du förstår, Comet, du ska visa dig svag. Svaghet är bra. Svaghet går att säga emot. Dina reaktioner är närmast mänskliga nu. Du säger till mig att du vill ha världsfred. Och sen säger du att du vill krossa gubbväldet. Efter det är det svårt att säga något mer eftersom det du säger är det som de flesta redan vill.

Nä, Ditt problem är snarare att du måste hitta kanaler för din röst. Annars kan det gå så att du använder din enda röst till att klaga över att du inte har kanaler, och när du äntligen får kanaler ut upptäcker du att du ändå inte hade nåt att säga.

Va?
Jag hör inte vad du säger!
Du måste sluta mumla.

Minns du ridskolan? Det var där vi träffades för första gången. Redan då var cikusen din dröm, och du övade dina konster i den dammiga manegen. Böjd i en båge sprang du runt i en cirkel. Vi stod på läktaren och beundrade avundsjukt din vältränade kropp. Du kunde mätas till 176 cm. Du var alltid den som fick lovord och beröm och sedan såldes du för den makalösa summan 70.000 kronor.

Det är inte så vanligt att en ridskolehäst har gjort den karriären som du gjort. Hur ska du försörja dig nu, sedan du slutat på cirkusen? Ska du börja arbeta på ridskolan igen? Eller är du så rik att du aldrig mer behöver arbeta.

Projektionen: Ljudet från den amerikanska dörrklockan hörs en fjärde gång. Fotstegen, de är lite annorlunda nu, inte lika bestämda som förut, hasar liksom fram. Dörren öppnas, det är inte heller samma ljud från dörren, den gnisslar. Projektionen är nu blå och med stor vit text stavas orden som hörs från en mycket djup mansröst: OUTSTANDING – IMPRESSIVE – EXCELLENT – WELL DONE. Dörren smälls igen för sista gången och projektionen är svart. Samma musik som inledde spelas igen. Tjejen lyfter för andra gången blicken och samlar ihop sina papper. Comet Boy avlägsnar sig. Hovklapper blandar sig i musiken och lägger sig som ytterligare en takt och försvinner sakta bort, lite som Jolly Jumper. Undertiden reser sig tjejen upp och lämnar scenen. När hon gått kommer det upp en text på projektionen som anger: Performance och musik framfört av Beata Berggren, 2005. Efter ett tag slutar musiken.

Sequence 1 and 2 in Huaröd 2 - videostills

Filmen Sekvens 1 och 2 i Huaröd 2 är en 12 minuter lång film som dubbleras genom att spelas upp två gånger efter varandra och genererar därmed en 24 minuter lång film. Filmen är inspelad 2004 vid en bensinpump i en liten skånsk by ett par mil utanför Kristianstad. Platsen ser inte lika dan ut idag. Scenerna är av både dokumentärt- och iscensatt slag, och går från dag till natt. Mellan händelserna kring pumpen bryter text- och ljudfragment upp berättelsen. Verket har ingen direkt handling utan hålls samman av en associativ logik, genom att låta bilder och textelement likna varandra tvingas det fram en annan och större bild.

Drömmen om en bok - Manus till videoverket

 

















Beskrivning: Drömmen om en bok är en oral historia. Det är ett videoverk uppbyggt på 6 kapitel och är 25 minuter lång. Man kan kalla den en fiktiv kärleksbiografi med fyra huvudkaraktärer; Konstnären, Pappan, Älskaren och Rödluvan. Figurernas identitet blandas och de börjar alla likna varandra efter ett tag, och sakta flätas en historia ihop. Videon är uppbyggd med stöd från ett manus som jag kallar Ett Parallellmanus som är publicerat på www.squid-net.com. Parallellmanuset och videon är två separata verk.

Jag kallar den här texten för ett parallellmanus därför att den har skrivits samtidigt som filmen The dream of a book har gjorts. Manuset är alltså inte skrivet för filmen. Manus och film har uppstått tillsammans, de har med andra ord stöttat varandra i sitt tillblivande. De är på så sätt också skilda från varandra som verk.

 


MANUSKRIPT:

KAPITEL 1
Insidan av en skrivbordslåda

[Bild: En mycket, mycket solig sensommardag vid Sveriges sydligaste kust. På stranden står ett plakat upprest 3,60 x 2,55 m. I bakgrunden havet och sandstranden. Solen står lågt och lyser som en lampa rakt på plakatet. Det glittrar från havet. Plakatet är målat med raka linjer i samma färger som himlen, havet och stranden. Det blåser en hel del och Pappan står på baksidan av plakatet och håller i ett rep för att stötta upp det. På plakatet står det skrivet:]

Meaningless [Totaly]

Endless
Formless



Less
Less


Yes!
Yes! Undress
Confess

TOPLESS ROADLESS

det bläddras



KAPITEL 2
Pappan

det bläddras

[Bild: På en snötäckt golfbana någonstans på Kristianstadslätten står en röd Volvo 850 parkerad. Det är en mycket soligare vinterdag än vanligt. Jag tömmer bilen på alla saker och öppnar alla dörrar och luckor som går att öppna. Jag har mina vanliga kläder på mig. Sakerna lägger jag på en ljusblå filt framför bilen. Snön är mycket vit i bakgrunden och det är ljust.
Samtidigt hörs en inspelad intervju med Pappan:]

Jag: - Kära Pappa är det här din bil?

Pappan: - Ja, det är det.

Jag: - Varför kör du en röd bil?

Pappan: - Jag gillar rött och så är min uppfattning att mina medtrafikanter ser mig och att man minskar olycksrisken. Man upptäcker varandra och minskar krockrisken. Man är alltid utsatt för fara när man är ute på vägen. Hitintills har det gått bra och jag har inte krockat på… ja det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg det.

Jag: - Har du alltid kört röda bilar?

Pappan: - Nej, men jag har kört röd bil de sista 15 åren. Röd Volvo har jag kört de sista 15 åren.

Jag: - Har du haft någon annan färg och vilken färg har det i så fall varit?

Pappan: - Jag har haft en grå, det var min första bil. Och sedan hade jag en svart och det var en Volvo det också. Och efter den svarta fick jag en vit Amazon en 122S, den var jag så stolt över den var nästan alldeles ny. Den köpte jag 1965. Och sen hade jag en röd Volvo Amazon. Och 1976 köpte vi en alldeles ny bil en Volvo så klart och den hade vi till 1982. Då köpte vi en ny bil till och det var också en Volvo fastän den var lite… jag kommer inte ihåg vad färgen hette, den var brunaktig, det var ett speciellt namn på färgen, men jag kommer inte ihåg det. Den fick mamma sen. Och efter det köpte jag en röd Amazon. Och sedan fick jag tjänstebil 1985 och då var det en vit Volvo, så klart!

Jag skriker: - MEN HUR VAR DET ATT KÖRA EN VIT BIL ISTÄLLET FÖR EN RÖD.

Pappan: - Jo, det var rätt bra det också, fast sen började jag, 1990 då fick jag min andra tjänstebil det var en röd 740 och sen har det blivit röda bilar efter det.

- Men sen gillar jag rött. Jag fick uppmärksamheten… det var vid ett tillfälle som jag var och körde i Brösarps backar en gång. Jag skulle hem från Brösarp, eller Tomelilla var det. Och då kom jag i Brösarp och höll på att krocka. Jag tror att det var efter det som jag tänkte att jag ska ha en röd bil så att jag syns. Det var en bilist som stod vid stopskylten i Brösarp som körde ut framför mig och det var mer tur än skicklighet att jag inte hamnade i en frontalkrock. Efter det har jag valt röda bilar.

Jag: -Var det vinter då när den händelsen var?

Pappan: -Nä, det var inte vinter det var sommarvägar. Nej, det var på våren för jag vet att jag hade snödäck och det var dubbar på dem. När jag bromsade var det precis som om bilen hade skridskor, den bara kasade på dubbarna. Efter det har jag inte heller kört med dubbdäck. Jag kör odubbat sedan dess.

det bläddras



KAPITEL 3
Rödluvan

det bläddras

[Bild: En blond lång skådespelerska spelar Rödluvan. Upplyst av ett mycket starkt strålkastarljus sitter hon i ett rum där golv, tak och väggar är helt svartmålade och det finns inga fönster. Bakom sig har hon svarta teaterridåer. Hon har en stor klarröd luva på sig och en vit t-tröja. Jag sitter bakom kameran och hon talar till mig:]

- Jag var så snygg. Ingen, ingen kunde motstå mig.
- Jag sa: Vad långa berättelser du har.
- Sen sa jag: Vad stora böcker du har.
- Jag var tvungen att ta av mig alla kläderna.
- Jag har ju inga problem med att visa mig naken.
- Hm…
- Sälj inte dig själv med en billig bekännelse.
- Vem var det nu som sa det? Det har jag helt glömt bort.
- Skit samma.
- Äh.
- Att jag har så dåligt minne.
- Fan! Att jag inte kan komma ihåg den allra enklaste sak!
- Icke fö Ai.
- Whats helle uwe.
- Jag har ju ändå inga större problem.
- Skam känner jag inte längre.
- Nja…
- Alla är så matfixerade. Alla utom jag.
- Det pratas mat hela tiden.
- Det är helt förskräckligt.
- Men triumfen kommer.
- Jag är helt säker på det.
- Jag kommer rida mot solnedgången som Lucky Luke.


[Inspelad röst med skrivmaskinsrytm.]

(- Skriv. Var snäll och skriv. Skriv och var sedan snäll och skriv. Och var sedan snäll och skriv och var sedan snäll. Och var snäll och skriv och skriv. Och var sedan snäll och skriv och var sedan snäll.)

det bläddras



KAPITEL 4
Älskaren

det bläddras

[Bild: En ganska solig vinterdag, ljuset är rätt så starkt. En sjöofficer läser ett brev på en översnöad skjutbana.]

- Jag har ätit en hel bok och det var en hemsk bok att äta. Och alla brev du skrivit till mig, hade du kunnat göra en bok av. Jag åt upp ett blad och rev sönder ett par andra.1 Tänk på Rödluvan som inte har så mycket som ett komma eller ett utropstecken att äta, och du som ägnar så mycket tid åt att skriva.

- Till världen vi slaktar: Jag ska skriva en bok. Jag ska skaffa dig pärlor. Jag ska skriva brev. Jag ska bygga skrivbord. Jag ska skeppa dom. Jag ska lägga ut. Jag ska ligga på dig. Jag ska lägga hand. Det kommer börja med ett krig. Det kommer följas av en triumf. Det inre kriget saknar betydelse här. Skillnaden är inte intressant. Har du lagt dom åt sidan, dina galna tankar och drömmar? Jag hade ingen annan utbildning. Jag drömde om armén

[Bild: Efter läsningen laddar han en pistol och sträcker ut sin arm. Med armen utsträckt påminner han om en herrbetjänt, jag menar klädhängare. Kameran gör en närbild på bröstet och följer armen ut till handen som håller i pistolen och zoomar slutligen in den ljusgråa himlen. I himlen skjuter han texten: ”Daddy PANG don´t PANG die PANG” och sedan skjuter han en punkt PANG, ett ochtecken PANG och ett kommatecken PANG.]
. PANG & PANG , PANG PANG PANG PANG PANG PANG

det bläddras



KAPITEL 5
Ateljésamtal I

det bläddras

[Bild: Det är mycket svart överallt, man ser inte riktigt rummet nu. Förläggaren, en liten mager man sitter vid ett stort mörkt skrivbord av trä i en ateljé. Han har en stor skånsk hatt på sig och kläderna rör knappt vid hans kropp. Han stryker sin vänstra hand över skrivbordet och smeker försiktigt beslagen på skrivbordslådorna. Alla är där, de står bakom förläggaren och skrivbordet, men helt säker kan man inte vara, rummet är så mörkt. Älskaren står fortfarande med armen utsträckt.]

Förläggaren:

- Jag älskar ett B. Jag älskar med ett O. Punkt, komma, ord fyller mig med tillfredsställelse. Den kommande boken. Det här ska bli en bok. Flera meningar har jag tänkt på länge. Det kommer punkter och komman. Hela tiden, jag kan inte stoppa känslan den väller över mig. Prepositioner. Bokstaven K är bäst. Jag älskar bokstäver. Nu vill jag ha ett B och sedan njuta ett O igen.

- Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Yeah. Yeah. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Um. Uhm. Yeah. Yeah. Yeah.

Älskaren:

- Ska du börja sjunga nu ? Ska du göra det nu?

Förläggaren:

- Um.

[Rödluvan går fram och öppnar en av skrivbordslådorna, hon river ut en massa papper med skrivtecken på och slänger dom på golvet.]

Rödluvan ropar högt:

- Här har vi mat för flera dagar, det räcker till oss alla.

[Sedan klär hon av sig luvan och sin tröja, tar av sig bh:n. Hon viker ihop kläderna vid Älskarens fötter. Hennes bröst är snygga. Jag menar verkligen snygga. Hon hoppar med stort självförtroende, upp och ner, så att hennes bröst också hoppar.]

[Förläggaren kastar av sig sin hatt i en vild båge så att den landar hängandes på Älskarens utsträckta arm.]

Älskaren:

- Men jag är inte som i någon bok. Man skulle kunna jämföra med många men det är inte rättvist. Som i någon bok är jag bara inte. Jag älskar ju henne! Det är sant, hon är den enda jag vill ha. Hon är så… föraktfull, drömlös, egenmäktig, kärlekslös, köttlös, en munfull, prisvärd, middagslös, kjollös, despiteful, skirtless, dreamless, blameless, lordless, masterful, loveless, meatless, mouthful, newsless, successful, supperless, superless.

Älskaren ser dåligt i det mörka rummet, men han tror att han vänder sig mot Pappa:

- Snälla, skulle jag kunna få låna bilen. Mitt fartyg lägger ut snart, jag måste skynda mig. Jag lovar att skriva långa brev.

[Älskaren sänker armen, trevar efter skrivbordet och lägger ner den skånska hatten där. Sedan hittar han en av skrivbordslådorna och lägger pistolen i den. Han tänker att boken kanske kan bli en roman om en brevbärare och ett land.]

det bläddras


KAPITEL 6
Ateljésamtal II

det bläddras

[Bild: Ateljésamtalet är en röd penna som det står ”The Red Dream” på och snurrar runt, runt, runt mot en mycket vit bakgrund. Färgen i bakgrunden är fortfarande vit och pennan liknar en enda klockvisare. Den stannar vid nio och efter det rör den sig sakta, sakta mot tolv.]

[Atlejésamtalet är en lärare och en elev, fyra vita väggar, vitt tak, grått golv och ett fönster. Solen lyser svagt in genom fönstret och får lärarens kläder att skimra en aning. Han sitter vid elevens skrivbord.]

Läraren:

- Is that your new lover? Close ups. You do know about close ups? You know they have been done before?


[Eleven vägrar att svara på alla frågor om sin bok. Eleven tänker: Jag är en luffare, språket är ett luffarspråk, allt måste göras om. Alla ord och bilder som jag inte tycker om är exkluderade. Jag är helt säker på att det kommer komma många, många fler böcker, hela tiden, det kommer liksom inte sluta att komma böcker.]

Läraren:

- I promise you. I´m totaly sure about that.



Läraren:

- Perhaps I don´t have anything clever to say?

Eleven:

- Oh, of course you have. I see that you know a lot about the art film history.

[Eleven klappar läraren på axeln och stryker sedan med handen över sitt skrivbord. Scenen avslutats med ett fyrverkeri som kommer utanför fönstret. Rummet lyses upp.]