Beata Berggren

Anti-speech

2011-05-11T11:24:00.002+02:00

(on stage. The reader is presented or presents him-/herself).

I would´ve preferred not to be introduced. But it has already been done. I think it was unnecessary and I do not really feel the need to induce myself. Honestly, there no point in talking about who I am. There is nothing to say about me. There is nothing inside me. I am a hollow man. A fantasy. A dream. A day-dream that slowly folds out into the room and unnoticeably lurks in various facial expressions. Not in the reading. No, it abides in undulating hair, in eyes that look away; at this precise moment - in a clenched fist. I wish to be a line that stops this dream and hinders the hand from opening itself. A line that has been decided and thought through beforehand. It will be pronounced at the exact right moment. It should be possible to ask me: “Do you know what you will say? Have you prepared your speech?”
And I should be able to say: “Yes, I am these lines, like a mass of text in a manuscript, presented by one and the same person as a part of a monologue or dialogue: I know exactly what I am going to say.”

A promotion or a presentation would be an expression of this daily fantasy; it would be a necessary image of an already ruined and long-gone story. It would be retelling the dream, about the disappeared body that suddenly has returned. The presentation would be the object of the joy of re-creating something and thereby making it visible again - When soft, fluttering hair comes to rest on the shoulders; when the daydreamer cautiously blinks.

There are speeches that state their case straight away. Where everything suddenly is revealed and called out, where everyone hears every word, where all the sentences are allowed to persevere. There are many things one happily talks about. One speaks nonsense and about things that really don´t matter, things that have to be said over and over again, and the more one talks about it, the more one wants to talk. And it would be possible to save this dream by talking about it - save it from becoming hard, ugly and unbearable to live with... But as soon as one tries to say something about facts and truths it is no longer possible.
What is that about? We all know, yet it is so extremely irritating. Because I believe, I yearn, I know in colour and in shape, a world, with a desire to draw the object, I send out information, I swear, I trip over old paintings, I speak in affections, in order to break it up, under glass, I copy other peoples manner of speech, stalk others as not to disappear, always a step behind, I induce words that are spoken out loud, so that someone will look this way; turn around. A form of verbal dependency, a behavior, incorporated into the use of language. It is difficult to avoid the use of inappropriate words in the context due to their vulgarity - rude insults, swearwords and curses; they are strong words that have a special power over the object they are aimed at.
But if this had been the case, I would have had the ability to say it the way it is, if I could conjure up all the words in their right meaning, and if I had tried, managed to produce sentences that meant exactly what I said, and that everyone without any difficulty had understood what I meant, I really would have tried to do it.

But in fact no one ever says anything to me anymore. I do not get to hear a single word. No words from anyone’s mouth, dumbness, wheezing. A smothered cough. It is silent.
I think it is due to an augmenting fear of the image, and the fact that I am the only one speaking, and that no one here is controlling what´s being said. So I take this opportunity to say that I can threaten to tell you. I say that I can tell everyone everything. I am going to tell everyone exactly how it is; that I am standing here and saying precisely what I want to say.
And then it is, on the other hand, fortunate that many others are listening and witnessing what is going on. Because one often hears that no one could stop the giant cleft from opening like an enormous hole. No one saw the lips approaching due to the dazzling sun. Not until it was too late, just before it turned black and all had been said. Everyone had already heard what had been said and the dry throat swallowed. I think someone should take responsibility for this starved person. The risk for absorption is imminent.
But I have not lost strength. I have not put the wrong clothes on. My body is a soft sheepskin rug. I am here because I enjoy being here. A large hat is spinning above my head. What can be done with a hat like that? A lot, I can tell you. Because I surprise myself when I speak and I am very interested in what I am saying.
And who´s voice can you trust if you cannot trust mine? If my name is Bill I am someone you recognise. Bill has a big fat cat. So my name should be Bill, but I am another. I am a line that has been scrawled down. I am a Bad Kisser. But I think it´s good that I feel the way I do. Because this is my positive self. Not my new self but my happy self.
And one might of course wonder why I am here in [name of the city closest to the one where this is being read]? Why I am speaking in [name of the city closest to the one where this is being read]? I want to change. [name of the city closest to the one where this is being read] wants to change. I do not want to change. What´s so interesting about that? I just have something empty inside me, like a hole, (a man) a fantasy. I am a body, heedlessly presented on the floor. Why am I here? What´s so interesting about that?

Sound is cast out with the help of the tongue, the lips, the palate and the teeth. The voice, the lungs and the airways are also used. Speech delivers a different kind of information perceivable to a listener, often lost in a text. First and foremost it is a question of what can be deduced from the speaker´s voice and manner of speech, and this is because speech cannot be executed without voice. A lot of things are exposed; such as age, dialect, sex as well as the speaker’s attitude and emotional condition. There are also lingual variations grounded in spatial and sometimes technical conditions.

And it is a speech since it spoken to others. It is a speech because the voice comes from another body. It is a statement that could be delivered both in the streets and on the square, in a solemn or a political context. The speaker sounds just like a woman, a daughter and a sister. It recollects a trip by car, a long, extracted journey. One does not understand how I ended up here on the floor.
There are too many words for me to be able to speak about anything to anyone at all, and it is only possible to pronounce one word after the other, and I have a hard time changing my stance towards these words. I believe that the distinctions between normal change and natural change (which cannot be affected) or humankind´s own impacts to change are not entirely without interest. If one takes care to analyse correctly it is easier to arrive at the right decision, but in this case there has been a mistake. An error has occurred. It might be possible to correct.

Start by imagining that you are standing in front of a path that never existed. It has in other words, in a certain sense, never been gone. One can also say: It has not always been here. The next thought is that you have been gone for far too long yourself; you have not always been here either. One rests on a point, or on something else, for instance something round or hard, for such a long time that what is in front you does not appear in its full form, it is oblong, it is round, it is large, it is ugly, it makes a noise. You will not be helped by seeing the letters but it is possible to retrieve information, transform them into sound. It is not something that should be differentiated from the background, no one will really emerge, and the reader will not become clearer.
But when you stand up from the place where you have been seated, it strikes you that the object on the floor must have walked here, been created, been found, painted there, or lost - yes, it is also possible that it prior to that had been destroyed or simply left behind. Because after having listened for long enough, it is possible to understand why I am here in [name of the city closest to the one where this is being read].

But I am not here to scare you. And if there seems to be an agenda behind what is being said, my intention is merely to create an image of the honest despair of my situation. I am here because I think that one gradually changes ones attitude to other persons or other social objects. It happens that after one first meets a person, sees a painting, a sculpture or hears a song, one likes it more and more, and the more often one meets the person or the more often one encounters the object the more one likes it. But I think that it is the object on the floor that is in the wrong place. I don´t think it is a fat cat. I don´t think it is Bill. I think it´s the dirt stain on my sweater. I think it is a beautiful voice. I don´t think that people should be permitted to stand up and say exactly what they want. It´s the floor that is askew. It is an excuse. It is a cheap confession, a trick to sound better.

I think I am speaking from a position where one assumes that my only chance is if I stand myself up; where one is convinced that the voice that is being heard comes from inside its own sphere and not from anywhere else. This is why, in a situation like this, it is very important that not only one speaks, but two or more.

(translated by Jonatan Habib Engqvist)

Examination

2011-05-09T11:27:00.003+02:00

(Notering: Klockan ringer in.)

Ända sedan skolan startade har varenda elev vetat att den också skulle ta slut, inte bara för dagen eller inför lovet, utan för alltid, ändå sitter vi där förvånade inför examinationen för på något sätt är ändå ingen av oss riktigt beredd på att skolklockan ska ringa ut för sista gången. Det finns de som flera gånger tänkt bränna ner skolan men misslyckats, och de som har tänkt hoppa av skolan men inte hunnit, och så de som aldrig har längtat efter sista dagen eftersom de längtat efter andra saker, medan andra har sett fram emot den här dagen av helt andra anledningar än att det skulle var sista dagen. Och med insikten att det aldrig kommer bli med klassen som Amanda önskar, säger hon oss några sista ord: ”Nu finns det bara ett par saker kvar att göra, några få moment att känna rädsla inför. Det är det sista provet. En plötslig nysning, eller ljudet av en gren som knäcks, bryts på marken. Att läraren ska komma tillbaka. Att läraren ska rusa efter er och säga att det finns fler skolor att gå, att detta inte alls var den sista. Examinationen är en röd penna som det står ”The Red Dream” på, som snurrar runt, runt mot en mycket vit bakgrund. Färgen i bakgrunden är vit och pennan liknar en enda klockvisare. Den stannar till vid nio, då börjar det, och efter det rör den sig sakta mot tolv. Examinationen är läraren, eleven, fyra vita väggar, vitt tak, grått golv och ett par fönster, och solen som lyser svagt in och får lärarens kläder att skimra.”

Läraren börjar:
”Vad är det som du är rädd för?”

Jag:
”Att jag ska räcka upp handen och svara utan att en fråga har ställts. Att jag ska sitta där med handen i vädret.”

Läraren:
”Det kan inte stämma.”

Jag:
”Jag är rädd för att en kvist ska knaka eller att någon ska nysa högt.”

Läraren:
”Du menar knäckas?”

Jag:
”Ja.”

Läraren:
”Du menar att du är rädd för att ett träd ska trilla eller att en förkylning ska bryta ut?”

Jag:
”Ja, och jag är rädd för att någon ska stå bakom trädet och att den någon går omkring och bär på en förkylning. Jag är också rädd för att skogen ska vara vacker och inte tillräckligt stor. Jag håller det inom mig själv, bara som en störning inom kroppen som jag håller tillbaka så mycket jag kan. Bara ett leende som du håller tillbaka så mycket du kan.”

Läraren:
”Ett obetalbart svar. Testet har redan börjat. Vilket leende menar du?”

Jag:
”Du svarade inte mig med ett leende.”

Läraren:
”Hur kan du veta det?”

Jag:
”Jag såg det.”

Läraren:
”Om vi återgår till frågan. Vem står bakom trädet?”

Jag:
”Jag vet inte.”

Läraren:
”Kan det vara Amanda?”

Jag:
”Nej.”

Läraren:
”Är det konstnären?”

Jag:
”Nej, det är någon annan.”

Läraren:
”Som tittar fram bakom trädet?”

Jag:
”Ja, en enorm person, och bakom är det ännu fler träd och vidsträckt natur och oändliga ängar.”

Läraren:
”Vad gör personen bakom trädet?”

Jag:
”Ler.”

Läraren:
”Jaha.”

Jag:
”Men inte mot mig.”

Läraren:
”Då måste det finnas ännu en person som står bakom dig.”

Jag:
”Ja, det gör det.”

Läraren:
”Kanske är det en tjej som vet vem du är, men du vet inte vem hon är. Och hon tittar på dig?”

Jag:
”Ja, just det.”

Läraren:
”Men hur kan hon veta vem du är? Har ni träffats förut?”

Jag:
”Nej, vi har aldrig setts.”

Läraren:
”Då finns här alltså en intrig!”

Jag:
”Nej, det finns det inte.”

Läraren:
”Vem ska du då bli kär i?”

Jag:
”Ingen. Det finns ingen att bli kär i.”

Men det är inte leendet som det är fel på, inte heller på kärleken eller på någon annan del av eleven, som hjärtat, stjärten eller minnet. Uttalet är det inte heller något problem med.
”Finns det fel uppdagas de enkelt i rättningen,” säger läraren som är skicklig och mycket van. Läraren är säker på att provet ska blottlägga systematiska felskrivningar, att avlöjandet kommer att vara häpnadsväckande. Man kommer säga: ”Hur länge har inte det här varit dolt för både mig och dig, för oss, och alla andra?” För läraren är tillbaka, det kan man tydligt se.

Granskningen fortsätter och rätt svar är hela tiden nära. Men när reslutatet är presenterat och klart, känner alla att det är något som inte berättats. Det är bara ingen som föstår vad. Misstankarna driver alla till vansinne. Men testet visar tydligt och klart att det inte finns ett enda fel. Varenda staving är korrekt. Nej, felet går inte att hitta på pappret. Man frågar sig hur man går vidare om rätt svar ändå känns fel, eller om det finns en person som känner till alla fel och ändå inte vill rätta till dem?
Vi säger att alla tittar på mig. Vi säger att det är jag som gör det här testet alldeles oklanderligt rätt. Ingen kan hitta ett enda fel. Jag är bäst i klassen. Även det muntliga testet avläggs med skrämmande skicklighet. Men vad gör jag sedan när jag sitter där med svaret i handen? ”Det var inte så kul att ha det här på präntat på papper,” kanske jag säger eller: ”Nu kan alla läsa och döma mig efter provet som gjorts.” Så sitter jag där framför läraren, allt är uppdagat och avklarat, utskrivet, rättat och läst och ändå kan inte läraren förstå vad jag menar. Svaren var rätt men uträkningarna fel. Ingen förstår hur det kunde gå till. Läraren säger: ”Jag kan inte knäcka nöten.”

Men jag är helt övertygad om att jag inte är en nöt som ska knäckas, och inget problem som ska lösas, jag är bara lite orolig för att en kvist ska knaka, eller brytas, för ljudet när den raka grenen går av, som när någon oförutsett nyser eller när trädet plötsligt trillar. Och jag vet att det är dumt, mycket dumt, nästan osannolikt. Men hade det ändå varit så att jag blivit mosad, krossad, tillplattad, spetsad, uppspikad och totalt förstörd (om provet visat ett annat resultat) hade saker och ting sett annorlunda ut, varit förändrade, inte funnits längre, gått åt ett annat håll.

Läraren:
”Skulle det vara mig du ringde om olyckan var framme, om det som inte fick hända ändå hände?”

Jag:
”Nej, det skulle jag inte.

Läraren:
”Skulle du berätta för Amanda då?”

Jag:
”Nej det skulle jag absolut inte göra.”

Läraren:
”Vem skulle du meddela då?”

Jag:
”Jag vet inte, någon annan. Kanske ingen alls.”

Läraren:
”Vad ska du säga till klasskamraterna?”

Jag:
”Att det finns en väg ut ur skolan. Det är en gemensam väg och man måste gå den genom sin utbildning.”

Läraren:
”Jag tror att det i dina svar finns ett element av fiktion som du inte vill kännas vid. Det finns något här som du inte berättar. Jag tror att du förställer din intelligens, och jag misstänker att du är skyldig till att skolan höll på att gå upp i rök. Du har skolkat och du har anstiftat nödsituationer trots att det saknats anledning. Och var var du när kvinnan blev överfallen med en kyss? Allt tyder på att du har en lögnaktig identitet. Varför gör du dig själv så obegriplig?”

Jag:
”Jag har aldrig menat att ljuga. Det är av försiktighet som jag varit otydlig och hittat på. Inför alla andra har jag visat en undvikande sida men inte inför mig själv. Jag har velat hålla det privat. Vad är det du vill att jag berättar?”

Läraren:
”Din dröm.”

Med det tilltalet förstår jag med ens att det här inte kan handla om mig. Intresset riktas nu mot någon helt annan, med en sådan skärpa i blicken att det inte går att missta att det är en mycket viktig person. Personen som dagligen tar mina tankar och funderingar i anspråk. Det är en enorm gigantisk person som vecklar ut sig inuti min kropp. Det är människan som jag alltid velat vara. Den människan finns nu där i mig som världens största levande varelse och blir med ens synlig för alla. Mina känslor är beroende av denna stora kropp. Det jag känner skulle jag aldrig ha känt om jag inte hade haft den här personen i mig. Karaktären jag går omkring och bär på är ändå någon jag helst hade velat bli av med, men karaktären är inte dålig. Nej, karaktären kan aldrig vara dålig. Och när jag sitter där i skolbänken och tror att jag ska spricka på grund av det som växer i mig, sträcks en arm ut för att hjälpa mig upp från skolbänken. En flickarm. Jag tar hennes hand och följer med henne ut. Jag litar på den här flickan som är utanför min kropp.

Det ligger något i vad man säger

2011-04-04T12:14:00.012+02:00

Utgiven på OEI-Editör
Formgiven av Malin Emdin

UTDRAG UR BOKEN

I ett klassrum på en skola har höstterminen precis startat. Vi är solbrända och fina efter sommaren, men stolarna som vi sitter på är hårda och den bakre smärtan tar sig uttryck i en essäskrivning. Det är känsliga ord som skrivs ner. Läraren talar om för oss: ”Text är så väldigt hårt. Skriv: Aj! Vilket uttryck skulle ni annars använda, Oj?”
En längtan styr skrivandet. Alla i klassen känner samma sak och samma tanke går genom våra huvuden. En elev tänker; lämna mig inte, men kan också längta efter att bli lämnad. Att bli lämnad ensam kvar med läraren, som vid en kvarsittning. Efter kvarsittningen, när läraren försvunnit, kommer alltid en annan längtan och efter det andra meningar. En av dessa meningar är: Vart tog du vägen? För det är en fråga som om igen måste ställas i ett klassrum, ett klassrum där nakna armar håller ordning på pennorna och tillitsfullt antecknar det som skedde på rasten, eftersom läraren undrar: ”Vad var det som hände när jag inte var där?” och så länge läraren är kvar fortsätter eleven att skriva. Ryggarna är raka, men ändå aningen framåtlutade. Blickarna är riktade neråt, men flackar uppåt. Färgen på huden är brun och lite skär, en och annan har vitare partier. Benen är av metall. Ryggstödet av plast. En vässad penna sticks genom det vita tunna arket, en inflammation uppstår.

Läraren är trött på alla frågor och längtar efter svar. Läraren pekar med sin pekpinne på en flickas arm och ropar: ”En arm!” Läraren pekar sedan på handen: ”En hand!” Flickan håller upp sin penna. Hon öppnar munnen: ”En mun! En penna!”

Läraren pekar på flickan, och ropar: ”En flicka!”

”Var?”

Det är inte lätt att få överblick över klassrummet. Det är varmt och rummet är proppfullt av alla texter som skrivits. Fingertopparna är ömma och nerslitna, de blir mjukare och mjukare, jämnare, en jämlik längtan. Kropparna är heta, suddiga, nästan likadana. Men någonstans bland alla texterna, måste det finnas ett par särade flickläppar, en tunga som rör sig i en mun. En friktion som bultar. De i hjärnorna formulerade orden blir till ljudet från pennorna, det låter vackert. Och där! Plötsligt syns hon, flickan med de tunna papperena, hon skriver ner en dikt, en enkel dikt. Läraren pekar på dikten och ropar: ”Dikt!” Läraren pekar sedan på flickans huvud: ”Dum! Hon spelar dum!”

Men hos flickan finns ingen resignation, ingen återblick, inte tid för någon självkritik. Hon måste skriva klart. Hon måste berätta om var det brinner, på vilket sätt det brinner och hur vi ska hitta dit. Förut var hon sur, slog sönder saker, knyckte saker, mötte inte någons blick och besvarade inte några frågor. Sedan mötte jag henne på gatan här i stan, och jag fick mig en vänskaplig box i magen och hon sa: ”Hej!” Man måste ju tolka det som att hon mår bättre.

Nu skriver hon ner små och stora bokstäver mot sina tunna papper. Stilen är säker. Hon sitter rak i ryggen med huvudet framåtlutat. Hon sitter på något hårt.

”Stolen!” Läraren pekar med pekpinnen på stolen, pekar sedan på världskartan och ropar: ”Världsfrånvänd!” Alla tittar på kartan och sedan på flickan igen.

Antital

2011-04-04T11:46:00.004+02:00

(På scen. Uppläsaren blir presenterad eller presenterar sig själv.)

Helst hade jag låtit bli att presentera mig. Men nu är det redan gjort. Jag tycker att det var onödigt och jag har egentligen inget speciellt behov av att framhäva mig själv. Det finns uppriktigt sagt ingen mening med att tala om vem jag är. Det finns inget att säga om mig själv. Det finns inget inuti mig. Jag är en ihålig man. En fantasi. En dröm. En dagdröm som sakta vecklar ut sig i rummet och obemärkt smyger sig in i olika ansiktsuttryck. Inte in i läsningen. Nej, den stannar i ett böljande hår. I ögon som blickar bort. Just i denna stund, ut i en knuten hand. Jag önskar vara en replik som hejdar denna dröm och som hindrar handen från att öppna sig. En replik som i förväg är beslutad och uttänkt. Den ska uttalas i precis rätt ögonblick. Det ska vara möjligt att fråga mig: ”Vet du vad du ska säga? Har du förberett ditt tal?” Och jag ska kunna svara: ”Ja, jag är dessa repliker, som en mängd text i ett manus, som framförs av en och samma person som del av en monolog eller dialog. Jag vet precis vad jag ska säga.”

Ett framhävande eller en presentation skulle vara ett uttryck för denna dagliga fantasi, det skulle vara en nödvändig avbildning av en förstörd och försvunnen historia. Det skulle vara återberättelsen av drömmen, om den försvunna kroppen som plötsligt är tillbaka. Presentationen skulle vara föremålet för glädjen när något är återskapat och därför synligt igen. När det mjuka, fladdrande håret lägger sig stilla på axlarna. När dagdrömmaren försiktigt blinkar till.

Det finns tal där det som ska sägas på en gång sägs, där allt plötsligt berättas och ropas ut, där alla hör varenda ord. Där alla meningar får finnas kvar. Det finns många saker man gärna pratar om, man pratar gärna strunt och sådant som inte betyder något, som hela tiden måste sägas om och om igen, och ju mer man pratar om det, desto mer vill man prata. Och det skulle gå att rädda den här drömmen genom att prata om den, rädda den ifrån att bli hård, ful och outhärdlig att leva med. Men så fort man försöker säga något om fakta och sanningar går det inte. Vad är det fråga om? Det vet vi alla, men det är ändå så otroligt irriterande.

För jag tror, jag längtar, jag vet i färg och form, en värld, med en önskan om att rita av objektet, jag sänder ut information, jag svär, jag snubblar över gamla målningar, jag talar i affektioner, för att brytas upp, under glas, jag härmar andras sätt att prata, förföljer andra för att inte försvinna, alltid ett steg bakom, framkallar jag ord som uttalas högt, för att någon ska se hit, vända sig om. En form av verbalt beroende, ett beteende, som är inkluderat i användandet av språket. Det är svårt att låta bli att säga ord uteslutna ur sammanhanget på grund av dess vulgaritet, oförskämda förolämpningar, svärord och förbannelser, det är starka ord som har en speciell effekt på objektet de riktas mot.

Men hade det varit så att jag hade haft förmågan att säga som det är, om det hade varit så att jag hade kunnat frammana alla ord i sin rätta betydelse, och om jag hade försökt, lyckats få fram meningar som betydde precis det jag sa, och att alla utan problem hade förstått vad det var jag menade, skulle jag verkligen försökt göra det. Men nu är det så att ingen längre säger något till mig. Inte ett enda ord får jag höra. Inga ord ur någons mun, stumhet, bara rossel. En kvävd hosta. Det är tyst.

Jag tror att det beror på att man är rädd för den bild som växer fram,
att det bara är jag som talar, och att det inte finns någon här som kontrollerar vad som sägs. Så jag passar på att säga att jag kan hota med att tala om för er. Jag säger att jag kan berätta allt för alla. Jag tänker säga till alla precis som det är, att jag står här och säger precis vad jag vill.

Och då är det, å andra sidan, tur att flera andra lyssnar och bevittnar det som sker. För ofta får man höra att ingen kunde hjälpa att det stora gapet öppnade sig som ett enormt hål. Ingen såg läpparna närma sig för solen som bländade. Inte förrän det var försent, precis innan det blev svart och allt var uttalat. Alla hade redan hört vad som sagts och den torra strupen svalde. Jag tycker att någon borde ta ansvar för den utsvultna personen. Absorptionsrisken är allt för överhängande.

Men jag har inte tappat i styrka. Jag har inte tagit på mig fel kläder. Min kropp är en mjuk skinnfäll. Jag är här för att jag tycker om att vara här. Ovanför mitt huvud snurrar en stor hatt. Vad kan uträttas i en sådan hatt? En hel del, kan jag svara. För jag förvånar mig själv när jag talar och jag är mycket intresserad av det jag säger. Och vems röst ska ni lita på om ni inte kan lita på min? Om jag heter Bill är jag någon ni känner till. Bill har en stor snabb röd bil. Därför borde jag heta Bill, men jag är någon annan. Jag är en slarvig replik. Jag är en Bad Kisser. Men jag tycker att det är bra att jag känner som jag gör. För detta är mitt positiva jag. Inte mitt nya jag, utan mitt glada jag.

Och så undrar man så klart varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]? Varför är jag i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i] och talar? Jag vill förändras. [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]vill förändras. Jag vill inte förändras. Vad är det som är intressant med det? Jag har ju bara något tomt inom mig som ett hål,(en man) en fantasi. Jag är en kropp, slarvigt utställd på golvet. Varför är jag här? Vad är det som är intressant med det?

Det utstöts ljud med hjälp av tungan, läpparna, gommen och tänderna. Även rösten, lungorna och luftvägarna används. Talet ger en annan typ av information som en lyssnare kan uppfatta, som oftast saknas i skrift. Närmast är det fråga om sådant som framgår ur talarens röst och ur dennes sätt att tala, och det beror på att tal inte kan framföras utan röst. Det är mycket som kan avslöjas, som ålder, dialekt, kön och talarens attityd och emotionella tillstånd. Det finns också en språklig variation som har sitt ursprung i rumsliga och ibland i tekniska förhållanden.

Och det är ett tal eftersom det talas till andra. Det är ett tal eftersom rösten kommer från en annan kropp. Det är ett anförande som skulle kunna hållas både på gator och torg, i ett högtidligt eller politiskt sammanhang. Talaren låter mycket lik en kvinna, dotter, en flickvän och en syster. Det påminner om en bilfärd, om en lång, utdragen resa. Man förstår inte alls hur jag hamnade här på golvet.

Det finns allt för många ord för att jag överhuvudtaget ska kunna tala om något för någon, och det går bara att uttala ett ord efter ett annat, och jag har svårt att ändra inställning till dessa ord. Jag anser att distinktionen mellan vanlig förändring och naturlig förändring (det opåverkbara) eller människans egen påverkan till förändring ändå inte är helt ointressant. Om man gör rätt analys så är det lättare att ta rätt beslut, men i det här fallet har det skett ett misstag. Ett fel har begåtts. Det kan gå att rätta till.

Tänk först att det som står framför dig en gång för länge sedan inte fanns. Det har alltså på sätt och vis varit borta. Man kan också säga: Det har inte alltid varit här. Nästa tanke är att du själv har varit borta alldeles för länge, du har inte heller alltid varit här. Man sitter på en punkt, eller på något annat, tex något runt eller hårt, så länge att det som man har framför sig inte framträder i sin fulla form, det är avlångt, det är runt, det är stort, det är fult, det låter. Det hjälper dig inte att se bokstäverna men det går att få fram information, göra dem till ljud. Det är inget som ska differentieras från bakgrunden, ingen kommer egentligen att träda fram, läsaren kommer inte bli tydligare.

Men när du sedan reser dig från platsen som du har suttit på, går det upp för dig att föremålet på golvet måste ha gått hit, blivit till, hittats, målats dit eller tappats bort, ja, möjligheten finns också att det innan dess förstördes eller bara lämnades kvar. För efter att ha lyssnat tillräckligt länge går det ändå att begripa varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i].

Men jag är inte här för att skrämmas. Och om det verkar finnas en beräkning bakom det som sägs, så är avsikten att skapa bilden av en ärlig förtvivlan över min egen situation. Jag är här för att jag tycker att man efter hand förändrar attityd till en annan person eller ett annat socialt objekt. Det kan vara när man först möter en person, ser en målning, skulptur eller hör en låt, tycker man bättre och bättre om den desto oftare man träffar personen eller ju fler gånger man ställs inför saken. Men jag tycker att det är objektet på golvet som står fel. Jag tycker inte att det är en röd bil. Jag tycker inte att det är Bill. Jag tycker att det är smutsfläcken på min tröja. Jag tycker att det är en vacker röst. Jag tycker inte att någon ska få stå och säga precis vad den vill. Det är golvet som är snett. Det är en ursäkt. Det är en billig bekännelse, ett knep för att låta bättre.

Jag tycker att jag talar från en position där man utgår ifrån att min enda chans är om jag reser mig själv, där man är övertygad om att den röst som hörs kommer inifrån dess egen sfär och ingen annanstans ifrån. Det är därför, i en situation som den här, mycket viktigt att inte bara en talar, utan två eller flera.

Mere-exposure

2009-11-05T22:54:00.003+01:00

TEXT ÄR SÅ VÄLDIGT HÅRT, AJ!

2008-01-05T19:31:00.001+01:00

Performanceverket FÖRÄLDRASAMTAL (Dokumentation)

2007-12-03T11:28:00.000+01:00

Bilddokumentation från verket Föräldrasamtal på Lilith by Night och utdrag ur manuset.

Se videodokumentation på Lilith Performance Studios hemsida.

ROLLISTA: ETT BARN, EN FÖRÄLDER, EN ODEFINIERAD KVINNORÖST

Något som liknar en scen. Föräldern är synlig på en projektion på väggen, är filmad i motljus så att bara en svart siluett framstår, ansiktslös, föräldern bär glasögon.

(Efter uppropet när alla satt sig, föräldern är fortfarande synlig på projektionen.)

Föräldern börjar tala:

- Jag kan inte se min dotter. Var är min syster. Jag är hennes bror. Hon är min dotter hon har en bror.

Genre även kallad skymning, i annat fall kallad ”vem är hon”. Det skymmer, med andra ord vem är hon? Jag ser inte min dotter.

Hennes börd och hennes kön. Jag kan berätta saker för henne som hon glömt bort. Jag kan fylla ut hennes identitet. Jag ser mycket dåligt på natten och dagen. Skymningen är den enda klara tidpunkten, genren som bryter igenom. Den nya kroppen som skapas.

För det barn som jag glömt bort, jag skriver det tydligt framför mig: Barnet kommer synas igen, jag skriver fram det här: Barnets händer tar i den utspilda honungen.
Barnets handflator klibbas fast i ledstången. Barnets handflator stryks mot det oslipade trägolvet.

(barnet kommre in på scenen under tiden föräldern pratar, helt svartklädd med polotröja, skinnhandskar, på huvudet liten svart mössa, ställer sig i en pose med högerhanden utsträck, vinkladt som när man svär vid bibeln.)

Jag ser dig ta form. Du förvandlas från ett litet runt föremål till en människas fullvuxna kropp, du får armar, ben och ett huvud. Du är en svart streckgubbe. Du är mitt barn. Jag ser att du lärt dig att gå. Jag ser hur du klätt dig. Jag ser dig börja läsa.

(banet tar ner handen)

När föräldern tystnat börajr barnet läsa ur en text:

Det behövs speciella kunskaper för att kunna samtala med föräldrar.

Att samtala med barns föräldrar upplevs ibland som svårt och skrämmande. Hur kan ett samtal bli till ett möte? Varför misslyckas man med vissa föräldrasamtal? För att skapa förutsättningar för en gynnsam utveckling hos våra barn måste man nå de vuxna och då speciellt föräldrarna till barnen. Som exempel på samtal kan man ta:

Barnets öppnings replik: Barnet ber om en beställning från föräldern. Vad ska jag göra? Motreplik: utfrågningssekvenser på order från föräldern som ber om hjälp. Det ensamma barnet översätter från föräldern, barnet den enda som behärskar språket. Mottagaren reparerar frågan, förenklar frågan. Skadan kan redan vara skedd.

Galleri Verkligheten i Umeå 2/11

2007-10-31T10:55:00.000+01:00

På Verkligheten i Umeå den 2/11 kl 21.00 kan ni under utställningen TECKST se mitt nyskrivna skräckperformance "Föräldrasamtal" även kallat "One step aside there is someone alive". På lördagen håller medverkande konstnärer föreläsningar om sina verk.

Se dokumentation på Lilith Performance Studios hemsida.

Alla välkomna!

Utdrag ur videon Drömmen om en bok - kapitel 4 Älskaren (video 2,16 min)

2007-06-17T20:48:00.000+02:00

Utdrag ur Drömmen om en bok - kapitel 2 Pappan (video 3,5 min)

2007-06-14T23:22:00.000+02:00

Nya bilder

2007-06-12T13:08:00.000+02:00

Nu har jag precis lagt ut dokumentationsbilder från performanceverket Förklaring, manuset kan ni läsa lite längre ner på sidan.

performanceverket FÖRKLARING (dokumentationsbilder från Skånes Konstförening)

2007-06-12T12:23:00.000+02:00

Bilderna är tagna av Morgan Schagerberg

Marguerite Duras sa:

2007-05-23T15:15:00.000+02:00

>Det handlar om -förklarar Duras - om ett seende som översätts till ett skrivande<. I samband med uppsättningen av hennes "Fartyget Night" på Theatre Edouard VII talar hon om rollfigurerna som >Kaptener som försöker förankra historien i en text, sätta den i rörelse, embarkera den i tidens natt.< Skådespelarna blir uppläsare, spelet ersätts av läsningen.

FÖRKLARING till videoverket Drömmen om en bok / ska läsas upp i samma rum som videon visas i

2007-05-23T12:29:00.000+02:00

(Ibland sent om nätterna när du sitter och arbetar i din ateljé hör du ett slurkande, skruvlande, skräfflande och hasande ljud utanför din dörr. Gnisslet av klor mot stentrappan får dig att känna dig illa till mods.)

Anvisning: Jag flyttar mig två steg åt höger.

Drömmen om en bok är allt det som du gömmer i din skrivbordslåda. Drömmen om en bok är en stor skånsk hatt som snurrar ovanför ditt huvud. Den snurrar åt samma håll som klockan, runt runt mot en blankvit bakgrund. Lika blank som alla din dåliga idéer. Hatten är avtagen och upphängd på en klädhängare.

Drömmen om en bok är svartatavlan från din gamla skola, en grå fyrkant, en stor fyrkantig ljusblå skylt. Drömmen om en bok är din randiga tröja.

Din pappa är här, din bror är här, din syster är här och kan svarar på dina frågor som du ställer om dig själv. Din mamma är inte här. Den röda bilen står parkerad utanför, allt känns som det ska. Vägen hit upp är tre trappor, nu är vi alla samlade i ett upplyst rum. Rummet kommer långsamt att bli mörkare.

Jag kan börja med att prata om att hosta, eller jag kan säga att någon tjippar efter luft, som om personen satt i halsen. Jag talar om detta att någon är så torr i halsen och munnen att personen hostar och hostar, harklar sig som om det inte går att få upp det som fastnat i halsen. Det är en irritation, en helt hopplös situation eftersom det förväntas att personen ska prata.
Undertiden som jag pratar om detta är det någon i publiken som kraftigt börjar hosta och liksom trillar ihop och tar sig för strupen, det är ganska besvärande för oss alla, men personen kan inte sluta hosta. Tills en annan person i publiken äntligen böjer sig ner och rotar i sin väska efter en vattenflaska, tar upp den och ger den till den som fått hostattacken. Den som hostat dricker ett par klunkar och tackar sedan för hjälpen, och det är tyst så att jag kan fortsätta att prata.

I ett brev står det:
Jag har hört att det säljs vatten överallt och på gatorna är folk törstiga.
Kom hem från ditt mörka land av kärlek, från ditt tragiska och avskyvärda äventyr.

undertecknat
Det stora gapet öppnar sig som ett enormt hål och du kommer se det.
Du kommer hjälplöst penetrera min strupe.
Jag leder dig vid din nos.
Blöt av saliv, slickar i sig silver. Besticken klirrar. Jag samlar ihop alla lösa pappersark och vill resa mig för att går här ifrån. Helst vill jag gå ut genom dörren där till vänster.

För dörren ut idag är världen.
Vatten säljs.
Vatten sväljs.
Jag är den ni kommer tro på.
Jag är ett land.
Du är en brevbärare och allt annat är hav.
Ge mig mitt vatten ge mig det jag vill ha.

En lägenhet en kall morgon vid frukostbordets kant, du har precis ätit ett skrovmål och du sitter och håller dig om benen och tänker på vad det mer finns att säga. Husets väggar är inte längre ivägen för utsikten och dina knäskålar har slutat att skallra mot varandra. Hundarna kommer tillbaka efter sin morgonpromenad, dom stryker sig utanför din dörr. Slickar upp dammet som finns under din dörrspringa. Det kommer om natten du kan känna det i luften. Det dricks mer och mer vatten, det dricks ur händerna.

Till världen vi slaktar:
Jag ska skriva en bok. Jag ska skaffa dig pärlor. Jag ska skriva brev. Jag ska bygga skrivbord. Jag ska skeppa dom. Jag ska lägga ut. Jag ska ligga på dig. Jag ska lägga hand. Det kommer börja med ett krig. Det kommer följas av en triumf. Det inre kriget saknar betydelse här. Skillnaden är inte intressant. Har du lagt dom åt sidan, dina galna tankar och drömmar? Du hade ingen annan utbildning. Du drömde om armén.

Tål mig.
Slå slå
bryt upp golv
riv gamla hus
gräv upp marken
du kommer se historien

Du har tagit av dig din huva (Rödluvan).
Du har glömt din hatt (Lucky Luke).
Din kropp är nu en mjuk skinnfäll.
(Ditt) blod flyter inte längre.
Dina ben har blivit trä.

Dina ben ligger vid kusten och skallrar
käkar som tuggar
tänder som utspridda vita stenar
hårt som dom biter i vatten

Dessa gamla ben ska berätta en historia.
Dessa gamla ben ska inte ljuga.
Desssa gamla ben ska berätta det dina ögon inte kan se.

Det är mörkare i rummet nu och jag läser ur en text. Om ni tittar noga kan ni se en grå figur som står bakom mig, den sträcker ut sin gråsmutsiga hand och lägger den på min axel, kramar och klappar mina kläder och med torr röst säger den till mig:

Du måste släppa din gamla skola. Du är helt fast i skoltiden. Du ringer en gammal skolkamrat, berättar att du inte har gjort karriär ännu att du jobbar i en klädbutik, men att det inte är något problem för dig eftersom du har så många bra idéer, en av dom är att göra en film om skolstudenter. Sen frågar du henne om hon vill vara med. Hon ber dig att få återkomma.

Anvisning: Jag flyttar mig två steg åt vänster.

Drömmen om en bok är ett föräldrasamtal. Drömmen om en bok handlar om pojken du var kär i i förstaklass. Drömmen om en bok är en billig bekännelse. En röd bil. En berättelse om bokstäverna i ditt namn, beta Beata beta, tanken är full av bensin. Ljuga ljuga ljuga.

Drömmen om en bok är berättelsen om läraren som hela tiden envisas med att ställa frågor till dig fastän du inte har räckt upp handen. Det handlar om läraren som tvingade dig att sitta framför klassen och prata om något som du inte hade läst på om. Och hela klassen tittar på dig som om dom förväntar sig en prestation.

Kanske är det just nu som det är dags att sträcka ut en hand, resa sig upp och be om hjälp.

En kille i randig tröja i publiken räcker upp en hand och jag svarar:

- Ja!

Han reser sig upp ställer frågan:

- Vad ska du säga till din bror?

Jag bläddrar i mina papper och svarar:

- Å å å o o o ä ä a a a a b b b o o o o o k ä ä ä ä yääh.

Han fortsätter:
- Vad ska du säga till din syster?
Jag:
- Berätta allt du vet om mig.

Killen:
- Vad ska du säga till din pappa?
Jag:
- Jag vet inte.

Killen:
- Vad ska du säga till din mamma?
Jag:
- Låt mig gå.

Han tackar och sätter sig ner.

Skånes Konstförening 18 maj

2007-04-20T19:17:00.000+02:00

På Skånes Konstförening fredagen den 18 maj har ni chansen att se videoverket "Drömmen om en bok" med en inledande Förklaring. Utställnigen pågår i 2 veckor. Samtidigt ställer också Munan Ovrelid ut.

http://www.skaneskonst.se/

Alla Välkomna!

Comet Boy Says - Bilder och Manus

2007-03-26T19:32:00.000+02:00

Comet Boy Says är ett performance/installationsverk där jag sitter på en scen vid ett skrivbord och läser upp en monolog skriven till en fiktiv häst. Bredvid mig på väggen finns en videoprojektion, från den lyser det en filmad lampa, den lyser på mig och publiken undertiden som jag läser. Monologen avbryts emellanåt av ljudet från en amerikansk dörrklocka och personer/röster dyker upp på projektionen i form av bilder och textelement. Texten jag läser berör bla mig själv men också publiken, och rösterna från videoprojektionen påstår saker om det som händer i mitt framträdande. På så vis utgör de en direktkritik av verket.

Bilder: Magni Borghed

MANUS TILL PERFORMANCEVERKET
COMET BOY SAYS:

Rum: En konsthall eller en clublokal.

Scenen: På väggen ovanför scenen finns en projektion ca 3 x 3 m, det står ett skrivbord med skrivbordstol på scenen. Scen plus möbler är målade i en vit högblank lackfärg. Vid sidan om står högtalare.

Person: Tjej, blond, håret är utsläppt, kroppen smal, ridstövlar, vita jeans och en gråglansig kavaj. I handen har hon ett knippe med papper.

Vid sidan av scenen: Tjejen sätter i en dvd i en dvdspelare, en typ av popmusik börjar spelas högt, konsert volym (låten bygger på en tretakt, här = galopptakt).

Scenen. Undertiden musiken spelas går tjejen upp på scenen och sätter sig vid skrivbordet. När titeln kommer upp på projektionen (texten skjuter hastigt fram, från små bokstäver till stora, som täcker hela projektionen, ”Comet Boy Says: Saved by The Bell”) sätter hon upp sitt hår i en hästsvans. Hon sitter lätt framåtlutad mot skrivbordet med armar och ben ganska brett isär, blicken är riktad mot papprena som ligger framför henne. Musiken tystnar.

Ljudet från en amerikansk dörrklocka hörs ur högtalarna, sedan hörs bestämda fotsteg och ljudet från en dörr som öppnas. En filmad glödlampa tänds på projektionen, den lyser med ett rosa sken ut i rummet. Det hörs en hästfrustning. Det är Comet Boy som kommit hem efter att ha slutat arbeta på cirkusen. Tjejen börjar läsa från sina papper:

Hej, Comet!
Var har du varit någonstans? Det var länge sen vi sågs. Vad gör du här? Har du kommit hem för att stanna den här gången?

Jag kan se att du har blivit tjockare. Du var mycket smalare sist jag såg dig, men de extra kilona passar dig bra. Tidigare kunde man till och med se dina revben.
Det har ju alltid varit så att din ångest ger sig uttryck någonstans mellan din mun och mage. Ångestens kanaler är smittsamma, det ska du veta. Du har umgåtts med för många flickor som har anorexia nervosa. Det är därför du har viktproblem och går så där upp och ner i vikt hela tiden.

Kom in! Är du hungrig? Vill du ha hö och morötter?

Vill du att jag ska ta med dig ut på en ridtur? Du ser arg ut. Varför är du arg? Du är väldigt sexig när du är arg. Du ska inte vara ledsen för att du har ett hästansikte.

Har du haft det bra på din resa? Har du fått se mycket av världen? Jag antar att du har fått jobba hårt och att du gjort dina övningar och konster varje dag. Har cirkusen behandlat dig väl?

Jag kan föreställa mig att det såg ut så här: Det är sent på kvällen. Du har sprungit 39 varv runt manegen. Du får applåder. Så lydiga och vältränade är dina rörelser. Du är bländande. Glänsande. Du är en stjärna. Publiken överröstar dig med jubel. Strålkastaren bländar dig. Rakt i ansiktet. Tältduken viker sig en aning för vinden och direktören slår ett par slag med sin piska. Du är magisk. Jag trodde aldrig att du skulle stå ut med att arbeta där så länge som du gjort, för du har väl ändå slutat nu?

Tack för breven, förresten.
I ett av breven skrev du att det såldes vatten på gatorna, att folk var törstiga. Du sa att du var i ett land som var förmörkat av kärlek och att din resa var ett tragiskt och avskyvärt äventyr. Du sa också att du närmade dig det dummaste som du någonsin skulle komma att göra.

Scenen: Den amerikanska dörrklockan ringer igen och avbryter monologen. Samma fotsteg som tidigare hörs och ljudet från en dörr som öppnas. Ett mansansikte syns på projektionen. Han har ljusbrunt hår i sidobena och mustasch ca 60 år. Han presenterar sig: ”Det är jag som är pappa Bertil.” Tjejen sneglar mot projektionen, men tittar snart ner i papprena igen. Han fortsätter: ”Vad ska vi äta idag Beata? Ska vi ta det vanliga, fiskbullar och potatis med gröna ärtor, eller ska vi slå på stort och göra fläskfilégryta? Du får bestämma.” Ljudet av dörren som hastigt smälls igen och lampan är tillbaka på projektionen. Tjejen börjar tala igen:

Du ska veta att jag har tänkt mycket på dig.
Kommer du ihåg den där gången när jag satt på den där allra största stenen som du hade grävt upp ur marken, då när du skulle bygga vårt hus? Stenen hade samma färg som haren du fångade med dina bara händer. Jag minns att haren skrek som ett barn när du höll den i dina armar. Du höll den så hårt mot din kropp att era bröstkorgar slogs mot varandra. Päls mot kläder.
Du talade tätt intill dess ansikte.
Du sa: Vi bor i ett känslomässigt land.

Du stod där med det tomma huset lite för nära ansiktet och det var då jag förklarade för dig att jag alltid skulle stå på din sida eller hur är det man säger?

Det är först när du har glömt bort ditt arbete som du kan dra upp sju hästar som gått genom isen.

Det är väl det som är ditt arbete? Att bära bort? Att föra bort till nåt annat ställe. (Någonstans här i läsningen blinkar lampan på projektionen.) Det är det jag alltid sagt till dig: Ditt arbete behöver ett namn.

Du brukade ju ofta vara ledsen för att du var en arbetshäst och inte en tävlingshäst. Önskar du fortfarande det, att du var en tävlingshäst? Fastän du nu fått uppträda på cirkusen världen över.

En gång piskade jag dig när du inte ville lyda. Tänker du ofta på det? Eller en annan sak som jag alltid velat fråga dig: Varför hänger du hela tiden med småtjejer? Du är en sucker för tjejer. Vet du det? Du är beroende av deras stöd och uppmärksamhet. Ja, och så tänker jag på alla dåliga vanor du har fått ifrån dom. Som anorexian.

Känns det jobbigt att komma hem igen? Det är ju ändå ganska normalt att återvända till sin födelseby. Hemma är du på något sätt alltid god. Det är här som du känner igen ansiktet på varenda häst.

Scenen: Dörrklockan ringer igen. Fotstegen och dörren öppnas. Projektionen är nu röd, och med vit text slås orden fram från ett cheerleaderteam som skriker en hejarramsa. Med höga gälla flickröster låter det: LET´S GO COMET! COMET´S TEAM IS THE BEST, WE CAN´T BE STOPPED! OH YES!” När cheerleaderteamet tystnar börjar olika klockor ringa i takt till texten: GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP THE ROOM. Plötsligt stängs dörren och det är tyst. Lampan tänds på projektionen igen. Tjejen fortsätter fortfarande med blicken hela tiden mot papprena:

Jag ska berätta en sak för dig.
Jag är fortfarande Beata. Du vet, man tittar på sig själv och känner igen hur man ser ut.

Jag är en människa som sitter på en scen och talar inför andra. Jag är smal, jag har mycket svårt för att gå upp i vikt. Jag bär den vanliga blonda hästsvansen och kavajen som du skickade till mig från Mexico, vita jeans och stövlarna du sände från Tyskland. Jag är mycket förtjust i det modet.

Modet förändras, i morgon är dina skor ohjälpligt ute, sa du till mig en gång. Och det är väldigt sant. Du klarar dig inte utan rörelsen framåt. Du är beroende av en obegriplig ekonomi. Ditt arbete är vad andra tycker om det. Trenden är som ångestens kanaler, båda tar sig uttryck i smittsamma samhällsfenomen. Förr kunde man bli smittad av hysteria, idag kan man bli smittad av anorexia nervosa. Ibland kan det vara svårt att äta, till exempel när man är så upptagen av sitt arbete att det inte går att tänka på något annat.

Ändå sitter jag här nu och säger: Glöm bort ditt arbete, och sen kan du dra upp sju hästar som gått genom isen. Jag är så svag som jag aldrig varit förut. Jag har inte ätit på ett helt år.

Se dig omkring. Se på människorna i det här rummet. (Någonstans här slocknar lampan på projektionen, blinkar till men tänds nästan omgående igen.)

Det är mina lärare. Dom uppmanar mig: Öva dig, öva dig! Skola dig! Gå i skola, Beata. Lär dig något nytt! Utvecklas! Du är inte fri förrän klockan ringer.
Jag talar om hur man lydigt har tränats och sakta lärt sig att tala, läsa och sedan skriva. Jag menar det ständiga tuggandet, även om du hade varit en tävlingshäst så hade det också varit ett slags arbete. Scenariot kommer snarare upprepa sig. Du kommer upptäcka att du ännu en gång sitter där med uppräckt hand och ber om hjälp.

Du längst inne i hörnet där. Du undrar över om det ändå inte finns ett personligt meddelande just till dig i det jag säger. Något som är skrivet enbart med tanke på dig. Du vill ju helst av allt lära dig något om dig själv. Och du närmast scenen här, du trampar på ett Ä, Ä som i äta. Och du som öppnar och stänger dörren hela tiden, hur många gånger har du släppt in fel person? Du har förresten ett T som svävar kring ditt huvud, T som i törst. En gång tog en skådespelare livet av sig genom att hoppa från bokstaven H i Hollywood-skylten.

Du förstår, Comet, du ska visa dig svag. Svaghet är bra. Svaghet går att säga emot. Dina reaktioner är närmast mänskliga nu. Du säger till mig att du vill ha världsfred. Och sen säger du att du vill krossa gubbväldet. Efter det är det svårt att säga något mer eftersom det du säger är det som de flesta redan vill.

Nä, Ditt problem är snarare att du måste hitta kanaler för din röst. Annars kan det gå så att du använder din enda röst till att klaga över att du inte har kanaler, och när du äntligen får kanaler ut upptäcker du att du ändå inte hade nåt att säga.

Va?
Jag hör inte vad du säger!
Du måste sluta mumla.

Minns du ridskolan? Det var där vi träffades för första gången. Redan då var cikusen din dröm, och du övade dina konster i den dammiga manegen. Böjd i en båge sprang du runt i en cirkel. Vi stod på läktaren och beundrade avundsjukt din vältränade kropp. Du kunde mätas till 176 cm. Du var alltid den som fick lovord och beröm och sedan såldes du för den makalösa summan 70.000 kronor.

Det är inte så vanligt att en ridskolehäst har gjort den karriären som du gjort. Hur ska du försörja dig nu, sedan du slutat på cirkusen? Ska du börja arbeta på ridskolan igen? Eller är du så rik att du aldrig mer behöver arbeta.

Projektionen: Ljudet från den amerikanska dörrklockan hörs en fjärde gång. Fotstegen, de är lite annorlunda nu, inte lika bestämda som förut, hasar liksom fram. Dörren öppnas, det är inte heller samma ljud från dörren, den gnisslar. Projektionen är nu blå och med stor vit text stavas orden som hörs från en mycket djup mansröst: OUTSTANDING – IMPRESSIVE – EXCELLENT – WELL DONE. Dörren smälls igen för sista gången och projektionen är svart. Samma musik som inledde spelas igen. Tjejen lyfter för andra gången blicken och samlar ihop sina papper. Comet Boy avlägsnar sig, hans hovklapper blandar sig i musiken och lägger sig som ytterligare en takt och försvinner sakta bort, lite som Jolly Jumper. Undertiden reser sig tjejen upp och lämnar scenen. När hon gått kommer det upp en text på projektionen som anger: Performance och musik framfört av Beata Berggren, 2005. Efter ett tag slutar musiken.

Sequence 1 and 2 in Huaröd 2 - videostills

2007-03-17T22:54:00.000+01:00

Videoverket Sequence 1 and 2 in Huaröd 2 är en 13 min lång videoloop som utspelas kring en bensinpump i den lilla skånska byn Huaröd. Händelserna kring pumpen är av blandade dokumentära- och iscensattainslag. Den går från dag till natt och mellan händelserna kring punpen bryter text och ljudfragment upp berättelsen. Verket har ingen direkt handling utan hålls samman av en associativ logik, genom att låta olika bilder och texter att likna varandra. Efter den placering och förhållning till varandra som dom satts i, tvingas det fram en annan mer homogen och större bild. En känsla.

Drömmen om en bok - Manus till videoverket

2007-03-17T22:46:00.001+01:00

Drömmen om en bok är en oral historia. Det är ett videoverk uppbyggt på 6 kapitel och är 25 minuter lång. Man kan kalla den en fiktiv kärleksbiografi med fyra huvudkaraktärer; Konstnären, Pappan, Älskaren och Rödluvan. Figurernas identitet blandas och de börjar alla likna varandra efter ett tag, och sakta flätas en historia ihop. Videon är uppbyggd med stöd från ett manus som jag kallar Ett Parallellmanus som är publicerat på www.squid-net.com. Parallellmanuset och videon är två separata verk.

MANUS

KAPITEL 1
Insidan av en skrivbordslåda

[Bild: En mycket, mycket solig sensommardag vid Sveriges sydligaste kust. På stranden står ett plakat upprest 3,60 x 2,55 m. I bakgrunden havet och sandstranden. Solen står lågt och lyser som en lampa rakt på plakatet. Det glittrar från havet. Plakatet är målat med raka linjer i samma färger som himlen, havet och stranden. Det blåser en hel del och Pappan står på baksidan av plakatet och håller i ett rep för att stötta upp det. På plakatet står det skrivet:]

Meaningless [Totaly]

Endless
Formless

Less
Less

Yes!
Yes! Undress
Confess

TOPLESS ROADLESS

det bläddras

KAPITEL 2
Pappan

det bläddras

[Bild: På en snötäckt golfbana någonstans på Kristianstadslätten står en röd Volvo 850 parkerad. Det är en mycket soligare vinterdag än vanligt. Jag tömmer bilen på alla saker och öppnar alla dörrar och luckor som går att öppna. Jag har mina vanliga kläder på mig. Sakerna lägger jag på en ljusblå filt framför bilen. Snön är mycket vit i bakgrunden och det är ljust.
Samtidigt hörs en inspelad intervju med Pappan:]

Jag: - Kära Pappa är det här din bil?

Pappan: - Ja, det är det.

Jag: - Varför kör du en röd bil?

Pappan: - Jag gillar rött och så är min uppfattning att mina medtrafikanter ser mig och att man minskar olycksrisken. Man upptäcker varandra och minskar krockrisken. Man är alltid utsatt för fara när man är ute på vägen. Hitintills har det gått bra och jag har inte krockat på… ja det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg det.

Jag: - Har du alltid kört röda bilar?

Pappan: - Nej, men jag har kört röd bil de sista 15 åren. Röd Volvo har jag kört de sista 15 åren.

Jag: - Har du haft någon annan färg och vilken färg har det i så fall varit?

Pappan: - Jag har haft en grå, det var min första bil. Och sedan hade jag en svart och det var en Volvo det också. Och efter den svarta fick jag en vit Amazon en 122S, den var jag så stolt över den var nästan alldeles ny. Den köpte jag 1965. Och sen hade jag en röd Volvo Amazon. Och 1976 köpte vi en alldeles ny bil en Volvo så klart och den hade vi till 1982. Då köpte vi en ny bil till och det var också en Volvo fastän den var lite… jag kommer inte ihåg vad färgen hette, den var brunaktig, det var ett speciellt namn på färgen, men jag kommer inte ihåg det. Den fick mamma sen. Och efter det köpte jag en röd Amazon. Och sedan fick jag tjänstebil 1985 och då var det en vit Volvo, så klart!

Jag skriker: - MEN HUR VAR DET ATT KÖRA EN VIT BIL ISTÄLLET FÖR EN RÖD.

Pappan: - Jo, det var rätt bra det också, fast sen började jag, 1990 då fick jag min andra tjänstebil det var en röd 740 och sen har det blivit röda bilar efter det.

- Men sen gillar jag rött. Jag fick uppmärksamheten… det var vid ett tillfälle som jag var och körde i Brösarps backar en gång. Jag skulle hem från Brösarp, eller Tomelilla var det. Och då kom jag i Brösarp och höll på att krocka. Jag tror att det var efter det som jag tänkte att jag ska ha en röd bil så att jag syns. Det var en bilist som stod vid stopskylten i Brösarp som körde ut framför mig och det var mer tur än skicklighet att jag inte hamnade i en frontalkrock. Efter det har jag valt röda bilar.

Jag: -Var det vinter då när den händelsen var?

Pappan: -Nä, det var inte vinter det var sommarvägar. Nej, det var på våren för jag vet att jag hade snödäck och det var dubbar på dem. När jag bromsade var det precis som om bilen hade skridskor, den bara kasade på dubbarna. Efter det har jag inte heller kört med dubbdäck. Jag kör odubbat sedan dess.

det bläddras

KAPITEL 3
Rödluvan

det bläddras

[Bild: En blond lång skådespelerska spelar Rödluvan. Upplyst av ett mycket starkt strålkastarljus sitter hon i ett rum där golv, tak och väggar är helt svartmålade och det finns inga fönster. Bakom sig har hon svarta teaterridåer. Hon har en stor klarröd luva på sig och en vit t-tröja. Jag sitter bakom kameran och hon talar till mig:]

- Jag var så snygg. Ingen, ingen kunde motstå mig.
- Jag sa: Vad långa berättelser du har.
- Sen sa jag: Vad stora böcker du har.
- Jag var tvungen att ta av mig alla kläderna.
- Jag har ju inga problem med att visa mig naken.
- Hm…
- Sälj inte dig själv med en billig bekännelse.
- Vem var det nu som sa det? Det har jag helt glömt bort.
- Skit samma.
- Äh.
- Att jag har så dåligt minne.
- Fan! Att jag inte kan komma ihåg den allra enklaste sak!
- Icke fö Ai.
- Whats helle uwe.
- Jag har ju ändå inga större problem.
- Skam känner jag inte längre.
- Nja…
- Alla är så matfixerade. Alla utom jag.
- Det pratas mat hela tiden.
- Det är helt förskräckligt.
- Men triumfen kommer.
- Jag är helt säker på det.
- Jag kommer rida mot solnedgången som Lucky Luke.

[Inspelad röst med skrivmaskinsrytm.]

(- Skriv. Var snäll och skriv. Skriv och var sedan snäll och skriv. Och var sedan snäll och skriv och var sedan snäll. Och var snäll och skriv och skriv. Och var sedan snäll och skriv och var sedan snäll.)

det bläddras

KAPITEL 4
Älskaren

det bläddras

[Bild: En ganska solig vinterdag, ljuset är rätt så starkt. En sjöofficer läser ett brev på en översnöad skjutbana.]

- Jag har ätit en hel bok och det var en hemsk bok att äta. Och alla brev du skrivit till mig, hade du kunnat göra en bok av. Jag åt upp ett blad och rev sönder ett par andra.1 Tänk på Rödluvan som inte har så mycket som ett komma eller ett utropstecken att äta, och du som ägnar så mycket tid åt att skriva.

- Till världen vi slaktar: Jag ska skriva en bok. Jag ska skaffa dig pärlor. Jag ska skriva brev. Jag ska bygga skrivbord. Jag ska skeppa dom. Jag ska lägga ut. Jag ska ligga på dig. Jag ska lägga hand. Det kommer börja med ett krig. Det kommer följas av en triumf. Det inre kriget saknar betydelse här. Skillnaden är inte intressant. Har du lagt dom åt sidan, dina galna tankar och drömmar? Jag hade ingen annan utbildning. Jag drömde om armén

[Bild: Efter läsningen laddar han en pistol och sträcker ut sin arm. Med armen utsträckt påminner han om en herrbetjänt, jag menar klädhängare. Kameran gör en närbild på bröstet och följer armen ut till handen som håller i pistolen och zoomar slutligen in den ljusgråa himlen. I himlen skjuter han texten: ”Daddy PANG don´t PANG die PANG” och sedan skjuter han en punkt PANG, ett ochtecken PANG och ett kommatecken PANG.]
. PANG & PANG , PANG PANG PANG PANG PANG PANG

det bläddras

KAPITEL 5
Ateljésamtal I

det bläddras

[Bild: Det är mycket svart överallt, man ser inte riktigt rummet nu. Förläggaren, en liten mager man sitter vid ett stort mörkt skrivbord av trä i en ateljé. Han har en stor skånsk hatt på sig och kläderna rör knappt vid hans kropp. Han stryker sin vänstra hand över skrivbordet och smeker försiktigt beslagen på skrivbordslådorna. Alla är där, de står bakom förläggaren och skrivbordet, men helt säker kan man inte vara, rummet är så mörkt. Älskaren står fortfarande med armen utsträckt.]

Förläggaren:

- Jag älskar ett B. Jag älskar med ett O. Punkt, komma, ord fyller mig med tillfredsställelse. Den kommande boken. Det här ska bli en bok. Flera meningar har jag tänkt på länge. Det kommer punkter och komman. Hela tiden, jag kan inte stoppa känslan den väller över mig. Prepositioner. Bokstaven K är bäst. Jag älskar bokstäver. Nu vill jag ha ett B och sedan njuta ett O igen.

- Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Yeah. Yeah. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Um. Uhm. Yeah. Yeah. Yeah.

Älskaren:

- Ska du börja sjunga nu ? Ska du göra det nu?

Förläggaren:

- Um.

[Rödluvan går fram och öppnar en av skrivbordslådorna, hon river ut en massa papper med skrivtecken på och slänger dom på golvet.]

Rödluvan ropar högt:

- Här har vi mat för flera dagar, det räcker till oss alla.

[Sedan klär hon av sig luvan och sin tröja, tar av sig bh:n. Hon viker ihop kläderna vid Älskarens fötter. Hennes bröst är snygga. Jag menar verkligen snygga. Hon hoppar med stort självförtroende, upp och ner, så att hennes bröst också hoppar.]

[Förläggaren kastar av sig sin hatt i en vild båge så att den landar hängandes på Älskarens utsträckta arm.]

Älskaren:

- Men jag är inte som i någon bok. Man skulle kunna jämföra med många men det är inte rättvist. Som i någon bok är jag bara inte. Jag älskar ju henne! Det är sant, hon är den enda jag vill ha. Hon är så… föraktfull, drömlös, egenmäktig, kärlekslös, köttlös, en munfull, prisvärd, middagslös, kjollös, despiteful, skirtless, dreamless, blameless, lordless, masterful, loveless, meatless, mouthful, newsless, successful, supperless, superless.

Älskaren ser dåligt i det mörka rummet, men han tror att han vänder sig mot Pappa:

- Snälla, skulle jag kunna få låna bilen. Mitt fartyg lägger ut snart, jag måste skynda mig. Jag lovar att skriva långa brev.

[Älskaren sänker armen, trevar efter skrivbordet och lägger ner den skånska hatten där. Sedan hittar han en av skrivbordslådorna och lägger pistolen i den. Han tänker att boken kanske kan bli en roman om en brevbärare och ett land.]

det bläddras

KAPITEL 6
Ateljésamtal II

det bläddras

[Bild: Ateljésamtalet är en röd penna som det står ”The Red Dream” på och snurrar runt, runt, runt mot en mycket vit bakgrund. Färgen i bakgrunden är fortfarande vit och pennan liknar en enda klockvisare. Den stannar vid nio och efter det rör den sig sakta, sakta mot tolv.]

[Atlejésamtalet är en lärare och en elev, fyra vita väggar, vitt tak, grått golv och ett fönster. Solen lyser svagt in genom fönstret och får lärarens kläder att skimra en aning. Han sitter vid elevens skrivbord.]

Läraren:

- Is that your new lover? Close ups. You do know about close ups? You know they have been done before?

[Eleven vägrar att svara på alla frågor om sin bok. Eleven tänker: Jag är en luffare, språket är ett luffarspråk, allt måste göras om. Alla ord och bilder som jag inte tycker om är exkluderade. Jag är helt säker på att det kommer komma många, många fler böcker, hela tiden, det kommer liksom inte sluta att komma böcker.]

Läraren:

- I promise you. I´m totaly sure about that.

Läraren:

- Perhaps I don´t have anything clever to say?

Eleven:

- Oh, of course you have. I see that you know a lot about the art film history.

[Eleven klappar läraren ömt på axeln och stryker sedan med handen över sitt skrivbord. Scenen avslutats med ett fyrverkeri som kommer utanför fönstret. Rummet lyses upp.]

1 Djuna Barnes Nattens Skogar

Jag kallar den här texten för ett parallellmanus därför att den har skrivits samtidigt som jag filmat filmen The dream of a book. Manuset är alltså inte skrivet för filmen. Manus och film har uppstått tillsammans, de har med andra ord stöttat varandra i sitt tillblivande. De är på så sätt också skiljda från varandra som verk..

The Dream of A Book - Manuscript for the video

2007-03-17T22:44:00.001+01:00

Chapter One: The inside of a desk drawer

There is a big, big poster rised at the southest end of sweden. The sea is in the background.

Chapter Two: The Father

(interview with my fathter)

- Dearest Father, is this your car?
- Yes, it is.
- Why do you drive a red car?
- I like red, and it’s my understanding that my fellow drivers can see me better and that there’s therefore less chance of having an accident. You discover one another and reduce the chance of crashing. You are always exposed to danger when you’re out on the road. So far it’s gone well, and I haven’t crashed in… well, so long that I can’t remember the last time.
- Have you always driven a red cars?
- No, but I’ve driven a red cars for the last 15 years. I’ve driven red Volvos for the last 15 years.
- Have you ever had any other color, and if so, what color was it?
- I’ve had a grey one. It was my first car. And then I had a black one, and that was a Volvo, too. And after the black one, I got a white Amazon, a 122S. I was so proud of it. It was almost brand new. I bought that one in 1965. And then I had a Red Volvo Amazon. And in 1976 we bought a brand new car—a Volvo, of course, and we kept that one until 1982. Then we bought another new car, and that one was a Volvo, too, even though it was a little bit… I can’t remember the name of the color. It was brownish… the color had a particular name, but I don’t remember it. Mom got that one later. And after that I bought a red Amazon. And then I got a car from work—in 1985—and that was a white Volvo, of course!
- HOW WAS IT TO DRIVE A WHITE CAR INSTEAD OF A REEED ONE?!?!
- Well, it was pretty good, too, but then in 1990 I started to—then I got my next car from work, it was a red 740, and after that I’ve only had red cars.
- And then I like red. I got attention… One time I was out driving in Brösarp and I almost crashed. I was on my way home from Brösarp—or maybe it was Tomellilla. And then in Brösarp I almost crashed. I think that’s when I decided I should have a red car so I would be more visible. There was a car at a stop sign in Brösarp that pulled out in front of me, and it was just lucky that I avoided a head-on collision. After that I’ve stuck with red cars.
- Was it winter when it happened?
- Nah, it wasn’t winter; the roads were clear. No, it was in the spring, ‘cause I know I had winter tires with nubs on them. When I braked, it was as if the car had snow shoes on: it just slid on the nubs. After that I haven’t used tires with nubs either. I’ve driven nub-less ever since.

Chapter 4: The Lover

- I’ve eaten an entire book? And it was a terrible book to eat? And you could’ve made a book of all the letters you wrote me? I ate one page and ripped up a couple others? Think of Little Red Riding Hood, who didn’t have even a comma or an exclamation point to eat—and you spend so much time writing.

- To the world we slaughter: I shall write a book. I’ll get you pearls. I’ll write letters. I’ll build writing desks. I’ll ship them. I’ll shove off. I’ll lie on you. I’ll lay my hand down. I’ll start with a war. A triumph will follow. The inner war has no meaning here. The difference is interesting. Have you put them aside, your crazy thoughts and dreams? I had no other education. I dreamt of the army.

Chapter Three: Little Red Riding Hood

- I was so beautiful. No one—no one could resist me.
- I said, “What long stories you´re telling.”
- Then I said, “What big books you have.”
- I was compelled to take off all my clothes.
- I don’t have a problem with being naked.
- Hmm…
- Don’t sell yourself with a cheap confession.
- Who said that again? I forget.
- Who cares.
- Ah.
- I have such a bad memory.
- Damn it! I can’t even remember such a simple thing!
- Icke fö Ai.
- Whats helle uwe
- At least I don’t have any real problems.
- I feel no shame anymore.
- Well…
- Everyone is so food-fixated. Everyone but me.
- They talk about food all the time.
- It’s horrifying.
- But the triumph will come.
- I’m certain of it.
- I’ll ride into the sunset like Lucky Luke.

Chapter Five: Studio Conversation

The studio conversation is in a dark studio. It’s hard to see. The publisher is a small person, who is sitting at a wooden writing desk. Everyone is there. Dad is standing behind the desk, Little Red Riding Hood is in an armchair, and the Lover is standing to the right of it.

The Publisher is wearing a large hat from Scania.

The Lover still has the pistol in his hand with his arm outstretched. With his armed outstretched he looks like a manservant—I mean a clothes-hanger.

The Publisher:

- I love a B. I love with an O. Period, comma, words fill me with satisfaction. The coming book. This will be a book. I’ve been thinking of a few sentences for a long time. There are periods and commas. Constantly—I can’t stop the feeling. Prepositions. The letter K is the best. I love letters. Now I want a B and then I’ll enjoy an O again.
- Hmm, hmm. Yeah. Um. Um. Hmm, yeah. Yeah. Um. Um. Uhm. Yeah. Um. Um. Uhm. Yeah. Yeah. Um. Yeah. Uhm. Uhm. Yeah. Yeah.

The Lover:

- Are you going to start singing now? Are you?

The Publisher:

- Um.

Little Red Riding Hood is sitting in an armchair, reading a bunch of papers with letter on them. She throws them on the ground.

Little Red Riding Hood yells:

- THERE’S FOOD FOR SEVERAL DAYS HERE. IT’S ENOUGH FOR ALL OF US.

The publisher throws off his hat so that it lands and hangs on the Lover’s outstretched hand.

The Lover can’t see in the dark room, and he things that he turns towards the Father.

The Lover:

- May I please borrow the car? It’s late and my ferry is embarking soon. I promise to write long letters.

The Lover lowers his arm, searches for the desk, and lays the hat from Scania and the pistol there. He thinks that the book might be a novel about a mailman and a country.

Chapter Six: Studio Conversation 2

The Studio Conversation is a red pen with the words “The red dream” on it, and it turns round and round against a bit of background. The color of the background is white, and the pen is like a single clock hand. It stops at nine and then continues slowly, slowly towards eleven.

The Studio Conversation is a teacher and a student. Four white walls, a white ceiling, a grey floor and a window. The sun shines softly through the window and makes the teacher’s clothes glow slightly. He is sitting at the student’s desk.

Teacher: Close-ups. Surely you know about close-ups?
Teacher: Surely you know they’ve been done before?
Teacher: I’m sure of it?
Teacher: Maybe I don’t have anything intelligent to say?

Student: Don’t say that. Sure you do. I’ve heard you know tons about film history.

I refuse to answer all the questions about my book. I’m a vagrant, the language is a vagrant-language, everything must be redone. All the words and pictures that I dislike have been excluded. I’m sure that there’ll always be more books, all the time, it’s like there’ll never be an end to the stream of new books.

Drömmen om en bok - videostills

2007-03-17T20:18:00.000+01:00

La Comedie La Tour Eiffel - Manus till performancet

2007-03-15T21:50:00.000+01:00

La Comédie La Tour Eiffel

Sonen: författarens lillebror, Fredrik Gunnarsson
Grannen: Uppläsare 1
Släktingen: Uppläsare 2
DJ: Dj Rob Love
Mic Controler: författaren, Beata Berggren
(scenografi: Eva Marie Lindhal)

Mic Controlern läser allt ur manuset innan till, allt utom de andras repliker, hon indikerar även de andras namn när de ska läsa. Hon börjar:

Sonen: ung, väldigt lång, nästan 2 meter, blond, typiskt svenskt utseende, pratar svenska med skånsk dialekt, rätt duktig på engelska ocskå, klädd i beiga kläder och släkt med Mic Controlern.

Grannen: rätt kort, 30-års åldern och blonderad, med ett oroligt sätt att uttrycka sig på, pratar bara svenska, klädd i jeans, linne och ett förkläde.

Släktingen: ung, smal, skulle kunna ha ett svenskt utseende, med en naturligt röd mun, pratar mycket dålig svenska eller nästan ingen alls, klädd i typiskt franska kläder YVSL slips, slip over, vit skjorta och bakåt kammat mörkt hår.

Dj:n: 30-års åldern, mörk med utländskt utseende, pratar svenska på bred malmöitiska, pratar också serbiska, polska, engelska och lite rumänska, jeans och t-shirt.

Mic Controler: Precis fyllt 30, svensk, typisk blondin, smal, sitter på en hög ljusblå stol och talar i en mikrofon, helt klädd i ljusblått, läser upp manuset på svenska, med tillrättalagd skånsk dialekt. Släkt med Sonen.

Ni får föreställa er att det är en mycket het svensk högsommardag. Sonen sitter på en stol i ett svenskt kök med huvudet bakåtlutat och med öppen mun. Han kippar efter luft och avger märkliga ljud. Släktingen tittar ner i Sonens mun. Grannen går oroligt i en cirkel runt omkring dom, bärandes på en sockerkakssmet i en skål. Alla inventarier och möbler i köket är färgat eller målat ljusblått. Dj:n står vid dj:båset och sätter på låten Keep Ya Head Up med Lyfe Jennings.

…. Is your boy like Jennings? Calling for my sisters on the welfare. Lyfe cares if nobody els cares.

Grannen en smula osäkert:

- Ser du något? Vad kan det vara?

Sonen: - Eif, ei, ei, äff, ähff, uff, äffel, eiff, hrm… host. Hrm…hrm, hrm. H ost… hots… oooooorh. Krm… OO… hrm… khä. Eiff… khä. Eff, eff, eiff. Heff… khä. Heff khä. Heff khä. Eiffl…host, khä. Kähff… eäffe… eiffl. Host… Ef, äh… ffff. Eiffe… khä…. khäää…

M C: - Släktingen sticker ner fingrarna i halsen på Sonen.

Grannen otåligt:

- Hur långt ner?

Släktingen: - Pari förlö sätö mjö, korsfä sut tjö see fransé äffel. Äffel träbiä. Ordnör tjö. Halsän fastnát something very depä. Easy no easy no.

Grannen: - Tror du att du kan få upp det?

Släkingen: - Gräpp very bäd, försök igän träbjä.

Sonen: - Eif, äffel, äffel, äffel, äffel, äffel

Släktingen: - Sååå, gräpp. Ouiii. Noooooo….

Sonen: - Grl……Krm… OO… hrm… khä. Eiff… khä. Eff, eff, eiff. HEFF.

Grannen: - Ta det försiktigt. Akta honom. Tala om för mig, ser du något?

M C: - Det är tyst ett tag. Tills släktingen ropar:

- AHA! Sövernitörn!

M C: - Resultatet; Grannen tar byttan och sätter den ifrån sig på köksbordet och går
fram och tittar ner i Sonens hals.

Grannen frågande: - Eiffeltornet? Hur långt ner?

Släktingen stolt: - Prit very deepä.

M C: - Det sägs ingenting, förutom Jennings låt som Dj:n börjar spelar igen:

I wonder why we take from our women? Why we rape our women? Do we hate our women?
The way we have rased our children, then we hate the ladys, the men to the babys.

M C: - Släktingen funderar intensivt och går sedan och rotar i kökslådorna. Grannen är bekymrad och Sonen är blekvit i ansiktet och ser helt förtvivlad ut, han sneglar efter Släktingen. Släktingen kommer tillbaka med en grilltång och tar ett tag med den om Sonens näsa, kniper åt och böjer den bakåt samtidigt som samma person ännu en gång tittar ner i strupen. Släktingen skakar på huvudet och börjar rota med fingrana i munnen på Sonen.

Sonen: - MMMRFFS. Mrfs……MMMPFÖFFF.

M C: - Släktingen tar ut handen ur munnen. En salivsträng hänger kvar i fingrarna, släktingen snärter med handen så att saliven skvätter iväg. Sedan händer ingeting förutom att släktingen släpper taget om näsan, som nu är alldelses röd.

M C: - Grannen går fram till Sonen och klappar honom tafatt på huvudet och säger:

- Håll huvudet rakt och stilla. Försök att hålla det rakt bara.

M C: - Sonen, som nu ser helt uppgiven ut sitter med huvudet så rakt han kan, trots det obehagliga i halsen och fortfarande med munnen öppen. Det hörs ynkliga ljud från strupen:

- E, iff, eif, f, l. Eff, eff, eff, eff, iff, iff, iff, iff.

M C: - Dj.n sätter igång låten igen, en barnkör börjar sjunga:

If they tell you´re nothing don´t belive them. And if you can´t let them love you you should leave them.

M C: - Släktingen sätter sig ner på en stol. De ser alla vilsna ut och efter ett tag säger
Släktingen:

- Tjö nö sé. Jö no ansvör. Problem muy diffícil.

Grannen ansvarsfullt:

- Men vi måste ju försöka lösa det här. Han kan inte sitta så där hela dagen.

Släktingen:
- Jö sé, jö sé. Problem. Försent trö sö plää, trafíck set lö ja lösning a hela
dagén. Brö tö setjölö halsän very deep. Sitter fast. Tjö vet inte. Maby resten av livét. Det där tornet, alltid det där tornét!

- En Pari, peopöl use tu say: Pari se träbjä, La Tour de Eiffel very high. Ingen är möjlig att hoppa över. Very high. Si, si. No, no.

Grannen: - Jo det förstår jag. Men vad menar du, hur högt är det?

Släktingen drömmande:

- 300 metér. 324 metér with mast. Och de veger 10 100 ton. Very high,
very beutyföl mmm.

Grannen eftertänksamt:

- Åååh.

M C: - Släktingen går och hämtar en spagettislev och sticker in den i munnen på
Sonen i ett försök att fiska upp föremålet. Sonens kinder bends utåt. Plöstsligt! En kraftig hostattack från sonen. Han vrider sig framåt samtidigt som han klöks, hostar och tar sig för halsen. Grannen rusar fram och talar mycket högt:

- NEJ, NEJ! DU MÅSTE SITTA RAKT.Håll huvudet rakt. Du får inte låta dig förvirras nu, tänk klart. Andas genom näsan.

M C: - Grannen tar ett stadigt tag om Sonens huvud. Släktingen ser irriteread ut och blänger surt på Dj:n. Dj:n passar denna gången på att höja ljudet.

Keep your head up. Things will go easier. Keeeep your head up. Things are going to go easier. All you got to do is………..keep your heaaaaaaaaaaaaaaaad up.

M C: - Släktingen börjar svära och vifta med armarna och manuspapprena som han håller i handen:

- Mierd, pff, se prä, shit, mon amour, fyck, selavi!! Se trist, Sacrekör!!

M C: - Släktingen går fram och tar skålen med sockerkakssmeten, vänder sig om mot Sonen och tittar på honom med upprörd min där Grannen fortfarande står och håller hans huvud. Sedan häller Släktingen smeten i munnen på Sonen och ropar upphetsat:

- VIVE LA GUERRE!!!!!

M C: - Det stänker smet åt alla håll. Grannen försöker hålla i Sonens huvud. SÅ PLÖTSLIGT HÖRS ETT KLUNK!

(Dj:n spelar upp ljudet från någon som sväljer på högsta volym, det hörs KLUNK, GLUNK, KLUNK ut i högtalarna.)

M C: - Det är tyst. Alla tittar på sonen

MC: - Efter ett tag ställer sig Sonen rakt upp, han tar en text som hela tiden legat på bordet. Han är mycket lång, sväljer ett par gånger och börjar sedan läsa med mycket klar stämma.

- I came from a women. I´ve got a name from a women. If they tell you´re nothing don´t belive them. And if you can´t let them love you you should leave them. Keep your head up. Things will go easier. Keep your head uuuuuup. Mama realy paid the prise and gave her life, to rase me right.

Extra text.

Yeah. This story was such a hello story, that I felt it was nessecery that I bring it back. And I just (he he) came along with the story (he he).

La Comedie La Tour Eiffel - bilder från performancet

2007-03-15T09:00:00.000+01:00

La Comédie La Tour Eiffel är en föreställning om problemlösningar. Verket handlar om språk, att tala och vems röst man talar med och hur man gör det. Fyra figurer står inför ett problem som måste lösas, problemet är att Sonen, som spelas av författarens lillebror, han är 2 meter lång, har satt Eiffeltornet i halsen. Det enda han kan säga är en massa eiffande, äffande och harklande. Författaren som har kontroll över mikrofonen står bredvid scenen och läser manuset innantill. Skådespelarna agerar exakt efter det som läses upp, vilket gör det hela till en sorts marionetteföreställning. Allt avslutas med att Sonen lyckas svälja Eiffeltornet och Författaren lämnar över mikrofonen till honom så att han får sista ordet.

Sonen: lillebror, Fredrik Gunnarsson
Grannen: Martin Johansson
Släktingen: Carl Åkerlund
DJ: Rob Love
Mic Controler: författaren, Beata Berggren
Scenografi: EvaMarie Lindhahl

Bilder: Emmalina Ericson

CV

2007-03-12T19:25:00.009+01:00

Utbildning

2000 - 2005
Konsthögskolan i Umeå, Magister i Fri Konst

2003
Academy of Fine Arts Hanoi, utbytesprogram 3 mån, Vietnam

Utställningar/framföranden

2011
Göteborgs Poesifestival 2011
Open House, IASPIS Stockholm
In The Act, Malmö Konsthall
Stanza, Malmö

2010
Gråzoner, Tjörnedala Konsthall
Weld, Lek & spel. OEI # 48-49-50, Stockholm
Rum för poesi, Bok- och Biblioteksmässan Göteborg 2010
Göteborgs stadsbibliotek, poesiuppläsning
Blandband, Galleri Syster, Luleå

2009
Radiowy, www.radiowy.se
Littera Tur, Sommarscen, Malmö
Hanoi Art Academy, grupputställning, Hanoi.

2008
Audiatour/OEI, Rönnells Antikvariat, Stockholm
Pictura Performancefestival, Lund
Bokmässan, Småttförlagt, Malmö

2007
Verkligheten, Umeå
Lilith performance studio, Malmö
Galleri Pictura, Lund
Skånes Konstförening, Malmö
Teater Terrier, Malmö
Stadsbiblioteket, Idadagen, Malmö

2006
Bombastic, Studio 44, Stockholm
Videoscreening, Galleri Neon, Brösarp
Verkligheten, Umeå
Art After Work, Rostrum, Malmö

2005
Rostrums Performancefestival, Mazetti Kulturhus, Malmö
Re-activate, Terrassen Kulturhuset, Stockholm
Avgångsutställning, BildMuseet, Umeå
Sollentuna Konstmässa, Stockholm
Got The Beat Festivalen, Umeå

Textpubliceringar

2010
”Det ligger något i vad man säger” OEI-Editör

2009
OEI Prosa, nr 46
Radiowy, www. radiowy.se
Postbox, Pequod

2008
OEI nr 39-40 Mix Up
Subaltern nr 3
Slump, antologi, Gothia Tower förlag, se mer på: http://www.gothiatowers.com/slump/main.html

2007
OEI nr 36 Arbete pågår
OEI nr 33-35 Nonsens, fiktiva språk

2006
OEI nr 28-30 Audio
www.squid-net.com

Stipendier

2011
IASPIS projektateljé

2008
Konstnärsnämndens Arbetsstipendium

2005
Stiftelsen JC Kempes Minnes Stipendiefond, Umeå Universitet
Kungliga Skytteanska Samfundet
Galleri Verklighetens Utställnigsspris